Syrran har tagit över datorn...

Nu var det länge sén jag kom åt knapparna men nu lämnade matte locket uppe på *datorn* som hon kallar den, så då passar jag på att berätta lite medan hon är borta och grejar med nåt.

Matte borta och jag tar över!

Nu har jag varit i husetbus hur länge som helst och jag är den bästa pälsklingen av alla. Ja, vem skulle kunna vara bättre än mig?
Jag tar hand om alla, oavsett hur många ben de har, tvättar dem, ger kärleksbett och hjälper till med det mesta.
Som på natten till exempel, då kryper jag upp på matte och hjälper henne somna om ifall jag råkat väcka henne då jag gett henne ett kärleksbett i örat eller hakan.
Va sa ni? HUR jag gör för att få henne att somna? Jo, jag brummar jättehögt och trycker min nos mot hennes nos och sticker tungan i hennes noshål. Om det inte hjälper så dreglar jag också, då brukar hon slappna av, det märker jag jättelätt för då liksom kastar hon sig på sidan och drar täcket över huvudet.

Ibland måste jag såklart också säga ifrån, tex då Lummi-tokhunden får spel och vill busa och jag får nog. Då spänner jag ut min päls, blir JÄTTESTOR och klipper till henne med tassen. Om hon inte lägger av så har jag bästa vapnet...om inte matte har klippt dem.

Det är också en situation då jag säger ifrån. Högt och tydligt och hela min kropp är med i konflikten! Tyvärr förlorar jag alltid mot matte. Känner mig OERHÖRT kränkt då hon lindar in mig i en handduk och tar fram en tass i taget och klipper mitt bästa försvarsvapen! Trots att jag visar mitt värsta ilskna ansikte!
Men så är hon ju så snäll och ger mig mat. Man kan ju inte vara arg på en som ger en god mat, eller hur?
Jag ÄLSKAR mat! Cissan, min senaste kompis, är petig med maten så därför offrar jag mig ofta och äter upp hennes mat också. Bra, va? Ja, annars blir den ju förstörd! Fast nu har hon börjat äta så det blir inte så mycket kvar...Attans!

Cissan, ja...hon är allt lite tokig hon. Hon rymde det första hon gjorde då hon kom till husetbus och ur mattes ögon rann det vatten nästan hela tiden..
Hur dum är man då man sticker från ett ställe där man får god mat hela tiden?????? Jag hörde allt då matte och husse pratade om hur hon haft det innan husetbus och det lät ju inte värsta kuliga... Att bo i ett stall och skaffa sin egna mat men först DÖDA den....Uhhhhh, så äckligt!
Min egen historia kommer jag inte ihåg så mycket av mer än att jag hamnade i husetbus efter att ha bott på ett ställe med jättemånga katter efter att mamma och mina syskon blivit lämnade i en kartong vid vägen där jättemånga bilar for förbi.

Nä, nu får jag skynda på lite för jag tror att matte är på ingång!
Jag har funnit lite bilder som jag tycker om. De kommer här:

Jag och Klinga är kompsiar

Mattes stickhjälp

Den som kom på det där med gravitation vill jag prata med!

Min första kompis var väldigt blyg så jag ansträngde mig för att
hon skulle må bra. Det funkade men så var hon plötsligt borta en dag.
Samtidigt så kom det vatten ur mattes ögon hela tiden...

Visst är jag kul? 

Min senaste kompis Cissan. Det tar lite
emot att säga att hon är snygg.
För det är hon ju..

 

Ibland så har jag hört då matte är arg över alla som inte tar hand om sina pälsklingar och då har jag tänkt så här: Tänk om det vore tvärtom!!!

Fyrbentingar ser en annons på Blocket där det finns tvåbentingar till ett mycket bra pris! Utan att ta reda på fakta om hur tvåbentingar fungerar så slår de till, ja barnen är ju så himla sugna på en tvåbenting! Alla kompisar har ju en!
Att det behövs kunskap om hur tvåbentingar skall skötas för att må bra har tyvärr glömts bort.
Tvåbentingen hämtas och allt är frid och fröjd, hur kul som helst...under en tid, men så visar det sig att tvåbentingen inte passar fyrbentingarna nåt vidare, de tröttnar helt enkelt på den där jobbiga tvåbentingen som bara är i vägen hela tiden vill ha sällskap. Men det är inga problem för de har hört att tvåbentingar kan klara sig alldeles utmärkt själva. Söka sin egen mat och skaffa skydd under den kalla årstiden. Så en dag så släpper de ut tvåbentingen...för att aldrig släppa in den igen.
För den klarar sig ju själv...

Nä, nu kommer matte ångandes!!!
Måste kila men glöm inte mina tankar!

Puss och klös från Syrran!

Vaski har hört rykten...

Jag har hört rykten om att jag skulle vara skraltig...Kan inte fatta var det kommer ifrån?!?!?
Bara för att inte min bakdel hänger med i slängarna hela tiden och tvåbentingarna envisas med att lyfta mig i och ur bilen, så är det väl inte hela världen? Och bara jag hostar lite eller råkar ta ett felsteg...eller om bakdelen viker sig, så vad tror ni händer?
 Jo, det blir en sån där snabb bilfärd till vetten...igen. Hatar verkligen vettar, nja, förresten, det är ju inte VETTEN som är otäck utan vad den GÖR med mig. Och jag har varit på ett ställe som de inte var så bra med mig...så efter det så är jag MYCKET orolig bara jag ser vettestället.

Här sitter jag och darrar bara för att matte fått
för sig att det var nåt fel på mig...
Fattar inte varför hon blir så till sig bara för att jag
ibland inte får mede mig tassarna...

Det där med att lyftas i och ur bilen är jädrigt skämsigt, alltså. Jag är livrädd att Cooper, grannens lilla trasselsudd skall komma på oss då vi skall åka till dagis på morgonen. Uhhh, så jobbigt!

Ja, dagis förresten, DET är bästa stället det! Har varit där hur länge som helst,(matte får hjälpa mig att räkna nu....8 år, sa matte) ja, inte HELA tiden såklart, jag åker ju hem på kvällen, fattas bara annat. Mina fröknar behöver ju vila med sina 2-och-4-bentingar också.

Här råkade jag trampa snett på nåt vis
då matte hämtade mig på dagis,,,och så var
det vetten igen...T o m Dagisfröken
hejade på! Lite synd om mig var det eftersom mina ben inte
lydde. Dretben!

Fast nu har jag semester. Softar hela dagarna. Chillar på tomten, äter några äppelkart(även om matte skriker; Vaski, NEJ! Jag blir nämligen lite skitnödig av dem...eller mycket, faktiskt...)

Sen har vi varit på värsta bra stället. Ja, det måste det ha varit för Lummi skällde inte på nästan nåt...

Här väntar vi på MAAAAT!

Men så var det det där jobbiga med att de sa; -Men orkar verkligen Vaski gå så långt?
Men hallå!!!! Jag är väl inte gammal heller! En kille i sina bästa år! Att det är varmt och jobbiga uppförsbackar är ju inte mitt fel, eller hur? Man skulle ju önska att de som gjorde vägarna gjorde dem platta och raka....
Men vi hade ett gött ställe att bo i och vi vovvar blev så himla trötta efter prommarna att vi bara liksom...sjönk ihop och sov en stund för att sen få springa hur som helst på en jättestor gräsmatta!
Och sen kom det mat!
Som om det inte vore nog, jag fyllde mina snygga 13 år också!

Men det där med att de säger att jag är GAMMAL, alltså......
Nåja, jag skall nog inte klaga, mina tvåbentingar är väldans snälla mot mig och jag får göra nästan vad jag vill då vi är på promme. Och matte och jag är sams hela tiden, bästaste vännerna i världen, faktiskt! Ja, ni som läst mina blogg vet ju hur jobbig hon var i början...Jag fick ju inte göra nåt kul...som att dra i kopplet och skälla ut...alla. Sånt har jag slutat med för länge sen. Så gör ju inte kloka killar.
Utom då det behövs....såklart.

Vaski/Kungen av Abborrvägen

Lummi har nåt på hjärtat...

Vi har haft det lite tufft i husetbus under ett tag. Matte har haft vatten i ögat många gånger. Först då Skrållan for vidare till Toker, sen då Vaski fick attans ont där bak och inte kunde gå. Flera gånger har det hänt...

Skrållan, katten som kunde människospråket

Det verkar dretjobbigt då han vill dra på i svängarna då vi busar och så hänger inte hela han med, liksom. Den bakre halva ligger kvar och så får han ge sig mitt i jakten. Jag vill ju att alla kan vara med på buset så det är inte kul, och det är då jag ser att matte har vatten i ögat...Och inte blir det bättre då han skall följa efter matte upp till sovrummet och så åker han baklänges ner för trappan igen. Då brukar matte skrika; Men Vaskiböbb!!!!!!!!!

Men nästa dag så kan han göra värsta Vaskirajden utan problem. Ni kanske inte vet vad Vaskirajden är? Det är då han springer genom vår virriga trädgård hur jättesnabbt som helst och jagar oss!

Vaskiböbb, mattes första älsklingsvovve

Jag själv är hur pigg som helst och försöker styra upp huset för alla men det går inte alltid som jag tänkt mig. 

Nä, de där attans impulserna, ni vet. Tänk om jag hade varit född utan dem...Så himla fränt att bara, likt Klinga, lyfta på ena ögat då det kommer en bil utanför och sen somna om. Tro nog inte det kommer att hända mig...

Men jag är världens bästa ändå, säger husse, för jag är bästa spårhunden i världen och det är sant, för jag har ju lovat Vaski, som är pensionär, att göra samma himla fantastiska jobb som han gjorde då han var bra i ryggen. 

Jag, på jobbet

Mäh, nu har matte vatten i ögat IGEN, då jag skriver om Vaski! Det är väl själva tusan också! Hon är ju för blödig, alltså! Han har väl inte träffat Toker och Skrållan än, eller hur?

Ja, sen är det Klinga som har ont, jätteont i sina tassar. Hon har haft värst fula grejerna på tassarna och matte har kletat smet på hennes tassar jättelänge men det har ändå inte blivit bättre. Igår fick Klinga sova och så tog de en bit av hennes trampis och kollade om det var nåt vajsing. 

Konstigt, mina tassar är perfekta dom! Utan klet och vi har gjort prommar på samma ställen. 

Inte kul med ömma tassar...

Nu verkar i alla fall allihop av oss, både kissar och vovvar vara helt avslappnade och mattes ögon är torra.

Bra, va?

Själv har jag en avbruten tand men vaddådå? 

Hälsningar Lummi/ frisk å stark med en bruten tand

Mat eller inte mat, det är frågan...

Min mage är min stolthet...även
om den är i osynk med resten av mig...

Jag har märkt att jag har fått flera nya namn. Smart som jag är så fattar jag att det är mig tvåbentingarna menar då de kallar mig Tjockis, Tjocksmocken, Storklutt, Humptydumpen. Matte har sagt att kärt barn har många namn, men jag vet inte om de där namnen är så......
Från början hette jag Wilma, men det var på katthemmet där de inte var så himla uppfinningsrika.
Så kom de där som jag bor hos nu, och jag snodde dem sprättlätt från den där svartvita som de hade tänkt sig från början.
Så fick jag det skitkonstiga  namnet Syster Yster, efter nån knepig barnprogramsfigur men det funkade ju dretdåligt och rätt som det var så hette jag Syrran. Och det har jag fått heta sen dess. Har funkat bra.
 Tills jag blev stor och stilig kissekatt.
Enligt mig.

Det var DÅ tvåbentingarna började kalla mig de där nya namnen.
Då jag kom till husetbus så fanns katten Skrållan i huset. Hon var en finkänslig dam som ville ha sin mat i små, små portioner hela tiden. Hon var attans smal och liten så därför stod alltid mat framme ifall hon skulle bli sugen. Och det verkade som om hon kunde äta hur mycket som helst utan att bli tjock!
Så kom det sig att jag började äta hennes rester...Ja, det var ju synd om de skulle bli förstörda! Jag gjorde verkligen ALLT för att inget skulle behöva slängas då hon var mätt. Man ställer ju upp då det behövs.

Ibland tvättade jag Skrållan. Som betalning, liksom...

En dag märkte jag nåt konstigt. Jag missade bordskanten då jag skulle hoppa upp på köksbordet där vår mat stod! Jag blev liksom hängandes på kanten. Fanns inte att jag skulle orka hiva mig upp, liksom. såååå....jag trillade ner.
Och matte såg alltihop...

Efter detta lilla missöde så har de börjat kalla mig de där namnen. Nu har Skrållan gått över Regnbågsbron och jag har Cissan kvar som kompis. Och kan ni tänka er, hon gillar inte mat!!!  Har hört nåt om att hon har bott i ett stall och behövt döda sin egen mat...yyyyäck!

Här sitter hon, Cissan-mathataren

Hon vill inte prata om sitt tidigare liv så jag får väl hålla mig till att tjuvlyssna på matte och husse.
Som vanligt...

Jag trodde såklart att jag skulle få fortsätta min mission att äta rester, men så en dag hade det hänt grejer.

Nyordningar i husetbus enligt Evil matte.

INGEN MAT mer än då lurvhögarna får sin frukost och kvällsmat.
Men vadå, liksom, de äter ju upp sin mat innan jag hunnit hoppa upp på köksbor....hmm,...eller mer så här, då jag hunnit från övervåningen till köksbordet då jag hört kattmatspåsen rivas upp.
Och om man inte hunnit äta upp så tas skålen bort då matte och husse far iväg.
Fascistmetoder, enligt mig(jättesvårt ord, visst är jag klok?),men vem bryr sig om vad en liten hungrig, röd kissemiss tycker.

Och helt plötsligt har vi fått DRETÄCKLIG mat i skålarna på morgonen! Olika saker varje dag.
Och alla torrisar var borta.
Cissan och jag har därför startat en matvägran här i husetbus. En kampanj som kommer att hålla på väldigt länge, var så säker. Vi skall segra!

Fast nu känner jag att det suger lite grann i magtrakten....
Men inte på Cissan, tydligen. Hon är ju aldrig hungrig juh....

Jag kan faktiskt tänka mig att ha Vapenvila en stund för att ladda upp mer energi för nästa protestperiod.
För ni skall veta att det tar jättemycket energi att matvägra...

Syrran/Livsnjutare

Lummis egentid

Ibland så tar husse med både Vaski och Klinga på morgonen och jag blir alldeles ensam hemma. Nä, inte helt och hållet, rödingarna är ju här förstås, men de gills ju inte riktigt, de är ju inte lappisar. Vi pratar typ inte samma språk. Som då de hoppar omkring efter en röd punkt...eller en fågelfjäder...Ehhhh, liksom.

Jag brukar se lite lidande ut precis då de går - bara för att ge dem dåligt samvete, liksom. Men jag har lärt mig att efter en stund så kommer hussefar eller hussemor och går ut med mig. 

Och klappar mig. 

Och ger mig mat. 

Och klappar mig igen.

Jag gillar hussefar och hussemor väldigt mycket, jag!

Sen sover jag tills jag hör mattes plåtlåda. 

Och vet ni, då jag skäller inte ETT DUGG! Finns ju ingen annan att starta upp, liksom...

Jag hävdar med bestämdhet att Lappisens uppgift är att tala om då nåt händer. 

Hela tiden. 

Och jag uppfyller lappisens krav helt och hållet!

HÖGT och tydligt.
Men som den blyga viol jag ändå är så låter jag klumpen Vaski starta upp och fyller sen I hans skällande.

Men inte får jag beröm för det inte!

Nädå, tvåbentingarna ber mig att vara tyst och lägga mig då det hettar till.
HUR svårt är det att skälla då man ligger under vardagsrumsbordet? 

Mycket svårt
Men....
Inte omöjligt.

Det är en konst som jag numera, efter mycket träning, bemästrar till fulländning!
HA!
Jag är ju en kändis då det gäller att vara snabblärd.

Sen VAD jag lär mig är en annan sak....

Ett tomt hål...

Jag har funderat lite... Det är liksom konstigt här. Hur mycket jag än letar så finner jag inte Skrållan.

Inte för att vi på något sätt är bästisar men man vill ju ha koll på varann, liksom. Ett bakhåll livar ju alltid upp...

Jag kommer inte ihåg då jag såg henne senast, jag är ju inte världsbäst på det där med dagar och tid, men jag har märkt ganska länge att jag kunnat gå igenom hela huset utan att hon stått i vägen och bromsat min väg. Nu har jag provat alla ställen i hela huset utan att hon dykt upp. T o m hennes allra heligaste ställen, utan att hon kommit som ett jehu för att jaga bort mig. 

Som mattes garderob tex, den har Syrran och jag aldrig vågat annat än snoka runt i lite, men efter att Skrållan inte dykt upp då jag testat olika ställen så har jag blivit riktigt modig och hoppat in och lagt mig. Jädrar, så det luktat Skrållboll därinne! 

Där var liksom en håla bland alla mattes grejer(matte måste ha de lurvigaste strumporna och underbyxorna ever, tihi) och tänk, hålan passar mig precis, även om Skrållan var mycket mindre än mig. 

Men vet ni, jag höll på att skrämma slag på matte då hon skulle hämta nåt och lilla jag kikade fram! 

Fast det var ju inte meningen att skrämma henne så mycket att det kom vatten ur hennes ögon....

Bara så ni vet, det gör det väldigt ofta på matte nu för tiden. Det har det inte gjort förut, vad jag märkt. Nåja, hon rensar väl ögonen, antar jag....

Jag känner mig både glad och ledsen då allt är så konstigt. Glad för att matte bryr sig mycket mer med mig än förut, men ledsen för att det faktiskt är...tomt. Skrållan var ju min och Syrrans chef, liksom. Och ärligt....Syrran är ju inte värsta geniet att umgås med, hmmm...

Skrållan var ju jädrigt smart, alltså. Som mig. Vi förstod varann, liksom. Då hon var sur på mig så var jag sur tillbaka.

Syrran är ju bara...hmm....tjock. Fast snäll. Hon tvättar mig ibland, mest mellan öronen av nån anledning som bara hon vet, men det är gött. VÄLDIGT gött. Det vill jag ju inte att hon skall veta så därför brukar jag dra iväg då det är som göttast. Ja, så hon inte skall tro att hon och jag är bästisar, liksom! 

Fast...

Varför skulle vi inte vara bästisar?

Hmmm...

Vi är nog lite vilsna nu, jag och Syrran.

Utan Skrållan.

För på nåt sätt så verkar det som om Skrållan har flyttat nån annanstans. Och inte kommer tillbaks. 

Hoppas att hon har det bra och att vi nån gång kanske träffas igen.

Här fick jag sitta för Skrållan

och här fick jag ligga

och mattes tyghylla var ok för Skrållan

Cissan/vilse i husetbus

Toker och jag är tillsammans igen

Tänk så länge sen det var jag kom till Husetbus. Vilka härliga minnen! Jag kommer så väl ihåg att det var tomtar överallt, precis som nu, och jag var medelpunkten. Hela tiden!

Det fanns redan en kisse där som hette Toker, han blev min bästis. Han fanns med jättelänge men så var han borta en dag, bara sådär. Jag saknade honom jättemycket länge, länge.

Men det har inte varit så himla synd om mig ändå för jag har ju fått nya kompisar, både kissar och vovvar. Men bäst har nog ändå varit då jag suttit på bordet och haft tjejsnack med matte, bara hon och jag. Bordet har alltid varit min rätta plats. Min matte har alltid sagt att det finaste man har, har man på bordet. Det är jag det!

Men...

Jag har haft ont i munnen ett tag. Matte har matat mig med sked och det har känts lite bättre eftersom mat är gott i magen. Men idag så tog matte med mig i plåtburken och for till vetten så han skulle ta bort det onda. Det var så skönt vet ni, jag fick ett stick i nacken, det gjorde inte ett dugg ont, och så blev jag tröttare och tröttare....

För en stund sen vaknade jag igen och värken var helt borta! Känner mig precis som då jag var en liten unge. Och nu är jag på väg över en lång bro och där framme.....ser jag Toker!!!
Åhhhhh, så roligt!

 Fast jag vet på nåt sätt att jag inte kommer tillbaks till Husetbus och matte och husse kommer säkert att sakna mig, men de har ju alla voffs och Syrran och Cissan som tar hand om dem.
Och jag har Toker!

HEJ, TOKER, NU KOMMER JAG!!!!

Här var jag inte gammal, bara en liten skitunge med hela livet framför mig

Snark....

Kolla mina tokigheter!

Gulligt, eller hur?

Blev lite trött och fick vila

Att rulla i gräset då matte eller husse busade med mig var mysigt

Eller ligga i altanstolen och överraska matte

Jag FÖRSÖKTE se ut som ett vilddjur men det funkade inte...
alla bara sa jag var för gullig

Jag hjälpte ofta matte med datorn

Men så sa jag till matte att det gjorde
verkligen jätteont i munnen

Toker och jag första gången vi träffades, utomhus, alltså.
Jag fick först vara innekatt men försökte smita så ofta att
mina tvåbentingar till slut bestämde att jag fick vara ute med
Toker.

Toker och jag  innan han gick över Regnbågsbron.

Snus(k)igt

HUR skall man veta vad som är godis och inte?
Vi vovvar brukar få små bruna godisar, för det mesta runda men ibland fyrkantiga(visst är jag smart som vet olika färger och former?)
Jag har sett att husse också äter brungodisar men bara fyrkantiga. Det ser ut som han gillar dem väldigt mycket så de måste vara väldigt goda fast han aldrig tuggar på dem, det har jag märkt för jag är en mycket uppmärksam lappis, jag.
Att tugga är överskattat, tycker också jag....
Många gånger har jag tiggt såna där brungodisar av husse men han har vägrat dela med sig, dem snålingen.
Har ni tänkt på hur sugen man blir på sånt man inte får?
Sååå....
Jag passade på att knycka ur handen då husse precis skulle stoppa godisen i munnen, förresten inte bara EN utan TVÅ(ja, jag kan räkna också, inte klokt, eller hur?).
Men tänk, husse tjöt rakt ut åt lilla mig att jag skulle låta bli! Jag tycker verkligen att han överreagerade för så himla goda var inte godisarna märkte jag väldigt snabbt.
Fattar faktiskt inte varför husse inte äter riktiga godisar som Frolic istället...

Och matte,sen, jösses! Tokig värre!
Hon som aldrig har ätit sånt där godis bände upp munnen på mig och kollade runt hur mycket som helst! Som om hon verkligen BEHÖVDE dem just nu, liksom...
Om hon hade kollat lite mer noga hade hon märkt att jag spottat ut skitgodiset på mattan, lite till höger nästan under soffan...om det var så himla viktigt, menar jag.
Jag äter väl inte vilken skit som helst heller, men om man inte smakar så vet man ju inte, eller hur?

Frolic är MYCKET godare

Jag har smakat på ganska många saker under mina 10 snygga år och ibland
så har det väl inte varit så himla bra. Ontihuvetpiller blev dyrt för matte och husse
har jag för mig....Och jag mådde inte dretbra efteråt heller. Gissa bajset var kul då jag åt
en blå penna... 

Matte och badringen

Ibland är det inte lätt att vara hund. Särskilt inte med de där tvåbentingarna runt omkring en som inte fattar nåt! Man försöker glädja de där hårlösa fjantarna men vad får man för det?
NADA(det är spanska och betyder INGET)!!!!!
Nä, jag är riktigt besviken faktiskt, skall ligga här och gnällterrorisera matte en lång stund till. Det kan hon ha. Husse har dragit till skogs med Lummi och smällpinnen. Klinga är förstås hemma men henne får man aldrig med på nåt skäll eller gnäll. Det kallas visst VÄLUPPFOSTRAD, det hon lider av. Obotligt. Jobbigt.

Jag har hört matte säga massor av gånger att hon blivit tjock. Titta bara, jag får knappt igen byxorna, har hon sagt till husse. Och då hon till slut får igen brallorna så hänger värsta fläskkransen ovanför linningen! Ser ut som en sån där badring som jag punkade en gång....Tror inte mattes badring är så lätt att punka dock.
Jag är av den uppfattningen att man bör hålla igen lite på maten då man har blivit en tjocksmock.

Sååå.....

Idag hjälpte jag henne en bit på vägen.
Ja, vad gör man då man ser att ens matte har gjort alldeles för många smörgåsar?
Man UPPOFFRAR sig trots att man nyss fått kvällsmat(en för liten portion, kunde varit större, faktiskt) och snattar den ena mackan. Snabbt som attan, men tyvärr inte nog snabbt....

Hon märkte det och skvallrade såklart för husse.
Och han rynkade sina ögonhår åt mig!!!

Jag fattar inget, jag!
VILL han ha en mattefru som vaggar fram?
Fast om man tittar noga så har allt husse en sån där badring också....

Då undrar man...
Vem skall gå på promme med oss om de flöffar till sig ännu mer?
Jag känner, som den äldste vovven, en plikt att hålla ordning på våra tvåbentingar för vår skull.
Men det är tungt. Jag är trött nu. Ligger och gnäller.

Och förresten, den där smörgåsen var inte ens god....

Vaski/Smörgåskungen

Att göra rätt som hund är inte lätt

Jag har tänkt på en sak.
Det där med att hjälpa till. Jag hjälper ofta till, det är viktigt, tycker jag. Kattlådan tex, brukar jag hjälpa till med, det är inga problem alls, det går fort och smidigt även då det är fyra lådor att rensa(visst är det smart av mig att kunna räkna?).
Ja, sen är det Klingas matskål då. Den är det ju nästan alltid rester i. Då rycker jag in som den hjälpsamma syster jag ändå äääär och vaktar så ingen annan(Vaski...) kan komma och norpa kulorna. Då jag vaktat en lång stund, typ....1 sekund -2 minuter så tar jag beslut om vad som skall hända med maten.
Hittills har jag beslutat att de skall hamna i min mage eftersom de annars kan förfaras och det vore ju onödigt på så god mat.
Fast ärligt, jag har aldrig hunnit känna smaken då kulorna är snabba som tusan ner i magen med hjälp av mitt vackra underbett.
DET är världsbäst! Jag kan liksom skyffla in maten som en sån där spade som matte har då hon gräver bland grönsakerna.
Gôrbra!
Jag har märkt vissa dumma som fnissat åt mig då de sett mina tänder men jag tror bara de varit avundsjuka, jag.
Avundsjuka är dumt, tycker jag.

Jag är ALDRIG avis....utom möjligen då Klinga eller Vaski får följa med husse på äventyr och inte jag. Eller då de får mer uppmärksamhet än jag....men annars är jag ALDRIG avis.
Fast då de där tre stilettassarna får mer uppmärksamhet än MOI, det är ju en stor skandal och helt normalt att reagera på och säga ifrån ordentligt, eller hur? Men annars så är jag ALDRIG avis. PUNKT

Vilken tur jag hade som föddes med mina fina tänder!

Först vaktade jag kattmaten jättebra...tills matte vände
bort blicken, sen försvann den till ett annat ställe. Sen fick
Klinga sin matplats här. Den är också viktig att vakta....

Jag brukar också hjälpa husse och matte med att tala om vad som händer runt omkring oss, både ute och inne. Det är min plikt, tycker jag. Med mitt vackra skall talar jag om det minsta lilla som händer. Och då får jag också igång Vaski och Klinga.
Bra, va?
Hjälpsamma Lummi, det är jag det!

Men....

Inte tusan är matte och husse glada över mina ansträngningar, inte.
Helt obegripligt!
Jag har ju själv sett att matte rensar kattlådan. Inte på samma sätt som mig men vi jobbar ju alla olika. Jag med munnen, matte med spade och påse.
Det där med katt och hundmaten är jag lite osäker på dock...Det är ju inte bevisat att matte satt i sig den men det finns heller inga bevis för motsatsen...
Och att jag meddelar då det händer grejer...Vad är skillnaden? Jag märker minsann då det plingar och har sig och då springer de till dörren med en attans fart och hojtande då de öppnat dörren!
Så vad är skillnaden, undrar jag?

Men om man har en matte som har en katt som halsduk så får man väl förklaringen...
Inte helt rätt ställd i hövve, alltså.
Fast hon är ju ändå rätt snäll....Och husse också, såklart.

Lummi/Väluppfostrad