Lummis dag

Vet ni, idag fick jag värsta överraskningen! Matte stod i hallen med mitt koppel i handen och sa: skall vi gå på promme, Lummi?
Va? Har påven strutmössa! sa jag.
 Eller kanske inte sa, men tänkte...Matte fattade ändå. Inte så ofta vi går på promme nu förtiden då vi har en jättestor hage att vara i.

En promme innan vi fick vår stora hage. DÅ tog matte
 med mig till en stor allé där det var jättemysigt!
Och jag blev sååå snygg på foto!

För min del handlar det om att lulla omkring och äta gräs för mig själv. Jag är ju inte så sällskaplig och leksjuk längre. Men att skälla vid staketet kan jag hur lätt som helst fortfarande! Och det gör jag varje gång det kommer nån på vägen och vet ni, Humle är med på noterna varje gång! Jag är så glad över att få ge vidare mina förmågor till denna yngling💓

Men nu till idag.
Vi gick den där vägen som jag tycker om att gå, den där vi går förbi alla hästarna och jag inte skäller på dem...varje gång.
Jag tog ledningen direkt och matte följde snällt med. Det kändes helt underbart att få gå på promme igen och mina ben bara gick på av sig själv, liksom! Och matte sa att jag var "duktig tjej" jättemånga gånger. Särskilt då vi gick förbi en tant vid en brevlåda.
Hon var helt still och såg ut som en docka.
Det VAR en docka, märkte jag ju hur snabbt som helst för jag är ingen lättlurad tös jag!
Men märkligare var den där kärringen som tjatade om vart vi var och hur länge vi gått hela tiden. så irriterande.
 Konstig tant, faktiskt.
Jag har hört mina tvåbentingar diskutera om att jag hör dåligt?!?! Jag hör väl vad jag vill! Onödigt att höra oviktiga saker, tycker jag. Som att komma då jag inte vill eller sluta skälla då jag vill skälla.
Men då de ropar att det är MAT så hör jag direkt! Det är ju viktigt, juh!

Vi gick och gick och jag var såå glad att få röra på mig och ha matte för mig själv, jag liksom var sprallig i benen. Så vände vi tillbaka. Då lät jag matte ta kommandot. Inte mer än rätt då jag visat vägen förut.
Oss emellan så var jag lite trött efter 2 km(det sa osynliga tanten att det var), men det berodde ju på mattes orimligt snabba tempo att jag sackade efter en stund. Men säg inget till matte...då tror hon att jag är en gammeltant på riktigt..och det år jag ju INTE! Har nämligen överhört att matte och husse säger att jag är gammal och stel och behöver vila. Elakt förtal!
Jag är INTE gammal, bara lite mindre yngre. OK?

Nu har vi varit hemma en lång stund och jag har druckit vatten och vilat och vet ni, nu är det M A T!

Nyss hemkommen från promme

Glad och nöjd lade jag mig att vila

Dagen har varit fantastisk, förutom att jag inte fått nån gnagis, men livet kan ju inte vara helt perfekt varje dag så jag ser emot morgondagen och en gnagis...eller nåt annat gott eller kul.

Livet med Lummi

Klinga har ordet

Fick värsta chocken idag!

Matte ropade på mig och sa att det var promenaddax. Okeeej då, tänkte jag och sträckte på mig efter min eftermiddagslur, om det skall vara nödvändigt så...

Varför gå på promme då vi har en stor hage att springa i, och ännu bättre, en altan att ligga och sova på, tänkte jag, men eftersom jag är känd för att vara oerhört lydig så följde jag med i hopp om att vi skulle gå till hästhagen lite längre bort och sen vända. För nån dag sen skröt Glittra om att hon och matte hade haft så himla skoj på en promme, men jag tänkte mest att hon ville göra oss andra avis så jag brydde mig inte så mycket.

Matte drog iväg värsta tempot och jag hängde efter i kopplet så gott det gick. Tur hon satt på mig selen annars vete tusan vad som hänt?

En tant pratade i hennes ficka och varje gång det hände så fick matte nåt ryck och drog på ännu mer! 

Tanten pratade och matte drog på och jag hade inte en chans att nosa och kissa 100 gånger som jag brukar få göra. 

Vad tog det åt matte egentligen? Hon ångade ju på så det rök om skorna och jag kämpade på med tungan hängandes.

Aldrig har jag längtat så mycket efter att få ligga i soffan och snarka!

Så sa tanten i fickan nåt som fick matte att vända om. Tur, tänkte jag, för nu började detta bli dödstråkigt på riktigt. Inget godis på hela tiden, heller.

Lite rädd var jag under en stund att hon skulle hitta på nåt ännu värre, men som tur var följde vi samma väg som förut fast tvärtom, om ni fattar. 

Den där jädrans tanten pratade, jag hade velat täppa till truten på henne faktiskt, för matte ökade takten varje gång den attans kärringen pratade!

Då vi äntligen var hemma var jag svimfärdig och jättetörstig och för min del önskar jag inte att uppleva denna tortyr en gång till. 

Det finns ju fler hundar att välja på....

 

Kommer aldrig att fatta att Glittra tyckte detta var ROLIGT?!?! Fast hon är ju lite koko som rusar omkring i hagen helt planlöst tills hennes aningen dumma valp Humle hänger på utan att hinna med. Händer VARJE gång. Att han aldrig lär sig?

Nu har jag legat i solen på altanen en lång stund och är såååå lycklig!

Prinsessan Klinga/ 

Glittra har ordet

Nu skall ni få höra värsta grejen, alltså!
Va sa ni? Varför jag inte bloggat på så länge? Ja, ni vet, jag fick ju valpar och sen har det varit fullt upp med jobb. Och så har jag behövt lära Lillongen Humle om livet, det har tagit sin tid...och lite finns kvar att göra...

Visst är jag snygg?

Humle och matte

  

Men nu så måste jag få berätta!
Så här var det:
Förut ropade matte på mig; Kom Glittra, vi skall gå ut! Jag rusade ut i hallen,  för jag tycker det är jättekul att gå på promme, jag. Men jösses, vad hade hon på sig egentligen? Hon såg ut som en korv juh!
-Nu skall vi ut och jogga, sa hon.
Ooookej, tänkte jag. Hade ju ingen aning om vad det var men följde snällt med. Hoppas bara att inte hennes korvskinn till kläder spricker för då skäms jag ihjäl!
För en stund tänkte jag att detta var nåt sorts straff för att jag råkade bita Lummi igår då vi var i stora hagen. Matte skällde på mig efteråt och kallade mig mördarhund och att jag var en fegis som gick på Lummi som inte har några tänder att försvara sig med. Jag hade ju inte tänkt klämma till henne så hårt, försökte jag, men utan framgång. Höll mig under bordet en lång stund tills det slutat ryka ur öronen på matte.

Förlåt Lummi, det var inte meningen...

Så började hon röra sig framåt, lite hastigare än på vanliga prommar, men inte sååå mycket hastigare.
Jag följde henne lätt som en plätt, hälsade på ponnymamman och ponnyfölet i hagen och tänkte att det nog inte var nåt straff ändå, detta var ju riktigt kul. Fast nog verkade matte lite ansträngd?
Jag låtsades som ingenting och fortsatte med lätta steg bredvid en alltmer flåsande matte, tänkte att jag får väl följa henne så fint det bara går så hon inte snubblar och slår sig. Min beskyddarinstinkt vaknade, helt enkelt.

Vi hasa...joggade förbi fårhagen och kan ni tänka er, de fårskallarna började skratta! Joo, det är säkert! Bääähäääää, hojtade dom! Vi brydde oss inte, matte och jag. Ni anar inte vad som väntar er, era jämrans fårfioler, sa vi.
Efter ett tag tyckte jag att matte flåsade nåt hiskeligt så jag låtsades bli bajsnödig och drog ut i gräset vid vägkanten en sväng. Tror matte kände en viss lättnad...nu kunde jag ju inte låtsasbajsa så värst länge, men jag tror hon uppskattade de där sekunderna ändå för hon lunk...hrmf, joggade vidare med mig som ledsagare utan problem. Hon är allt bra stônig, min matte. Jag kollade på henne ibland och då sa hon att jag var duktig tös. Det gillar jag. Väldigt mycket.

Men så hände det igen! Några skrattade åt min matte! Några fjäderkotletter stod och gapflabbade då vi passerade deras gård. Ingen får skratta åt min matte så jag tog några steg mot dem och morrade! Äsch, sa matte, skit i dom. Och det gjorde jag för jag är ju en duktig tös om ni minns.

Matte hade nån tant som pratade i hennes ficka och rätt som det var så sa tanten nåt som fick matte att vända tillbaka. Och vet ni, nu fick matte nya krafter av nån anledning som jag inte begrep men vi kämpade på sida vid sida som ett riktigt radarpar(svårt ord, är jag inte smart?)
Tills...
Det brakade till invid vägkanten en bit bort och där stod en sån där långbent fläskläpp och glodde på oss! Nä nu, tänkte jag! Inte en till som skrattar åt min matte och så drog jag på värsta klockrena skallet! Och den fege j-eln drog iväg utan att hinna börja garva. Bra, va?
Själv tyckte jag att jag varit en duktig tös men där höll inte matte med riktigt. Kanske för att hon hade haft fullt upp att hålla kvar kopplet då jag glömde av att gå fint vid hennes sida...

Jädrans fläskläpp!

Nu var vi nästan hemma igen, hade bara fårskallarna att passera och nu höll de tyst, hade väl lärt sig sin läxa. Eller så stod de och funderade över vad vi menat med fårfioler...

Tanten i fickan sa att vi joggat 4 kilometer och det tycktes matte vara glad över. Eller så var hon glad att allt var över...
För min del hade jag LÄTT kunnat springa samma sträcka flera gånger om utan att bli anfådd, men det sa jag inte högt, man skall vara snäll juh. Och det är jag, för jag är en duktig tjej.

Mattes färg var vackert röd

Och vet ni, mattes kläder höll!

Glittra/Mattes joggningkompis