Mat eller inte mat, det är frågan...

Min mage är min stolthet...även
om den är i osynk med resten av mig...

Jag har märkt att jag har fått flera nya namn. Smart som jag är så fattar jag att det är mig tvåbentingarna menar då de kallar mig Tjockis, Tjocksmocken, Storklutt, Humptydumpen. Matte har sagt att kärt barn har många namn, men jag vet inte om de där namnen är så......
Från början hette jag Wilma, men det var på katthemmet där de inte var så himla uppfinningsrika.
Så kom de där som jag bor hos nu, och jag snodde dem sprättlätt från den där svartvita som de hade tänkt sig från början.
Så fick jag det skitkonstiga  namnet Syster Yster, efter nån knepig barnprogramsfigur men det funkade ju dretdåligt och rätt som det var så hette jag Syrran. Och det har jag fått heta sen dess. Har funkat bra.
 Tills jag blev stor och stilig kissekatt.
Enligt mig.

Det var DÅ tvåbentingarna började kalla mig de där nya namnen.
Då jag kom till husetbus så fanns katten Skrållan i huset. Hon var en finkänslig dam som ville ha sin mat i små, små portioner hela tiden. Hon var attans smal och liten så därför stod alltid mat framme ifall hon skulle bli sugen. Och det verkade som om hon kunde äta hur mycket som helst utan att bli tjock!
Så kom det sig att jag började äta hennes rester...Ja, det var ju synd om de skulle bli förstörda! Jag gjorde verkligen ALLT för att inget skulle behöva slängas då hon var mätt. Man ställer ju upp då det behövs.

Ibland tvättade jag Skrållan. Som betalning, liksom...

En dag märkte jag nåt konstigt. Jag missade bordskanten då jag skulle hoppa upp på köksbordet där vår mat stod! Jag blev liksom hängandes på kanten. Fanns inte att jag skulle orka hiva mig upp, liksom. såååå....jag trillade ner.
Och matte såg alltihop...

Efter detta lilla missöde så har de börjat kalla mig de där namnen. Nu har Skrållan gått över Regnbågsbron och jag har Cissan kvar som kompis. Och kan ni tänka er, hon gillar inte mat!!!  Har hört nåt om att hon har bott i ett stall och behövt döda sin egen mat...yyyyäck!

Här sitter hon, Cissan-mathataren

Hon vill inte prata om sitt tidigare liv så jag får väl hålla mig till att tjuvlyssna på matte och husse.
Som vanligt...

Jag trodde såklart att jag skulle få fortsätta min mission att äta rester, men så en dag hade det hänt grejer.

Nyordningar i husetbus enligt Evil matte.

INGEN MAT mer än då lurvhögarna får sin frukost och kvällsmat.
Men vadå, liksom, de äter ju upp sin mat innan jag hunnit hoppa upp på köksbor....hmm,...eller mer så här, då jag hunnit från övervåningen till köksbordet då jag hört kattmatspåsen rivas upp.
Och om man inte hunnit äta upp så tas skålen bort då matte och husse far iväg.
Fascistmetoder, enligt mig(jättesvårt ord, visst är jag klok?),men vem bryr sig om vad en liten hungrig, röd kissemiss tycker.

Och helt plötsligt har vi fått DRETÄCKLIG mat i skålarna på morgonen! Olika saker varje dag.
Och alla torrisar var borta.
Cissan och jag har därför startat en matvägran här i husetbus. En kampanj som kommer att hålla på väldigt länge, var så säker. Vi skall segra!

Fast nu känner jag att det suger lite grann i magtrakten....
Men inte på Cissan, tydligen. Hon är ju aldrig hungrig juh....

Jag kan faktiskt tänka mig att ha Vapenvila en stund för att ladda upp mer energi för nästa protestperiod.
För ni skall veta att det tar jättemycket energi att matvägra...

Syrran/Livsnjutare