Lummis egentid

Ibland så tar husse med både Vaski och Klinga på morgonen och jag blir alldeles ensam hemma. Nä, inte helt och hållet, rödingarna är ju här förstås, men de gills ju inte riktigt, de är ju inte lappisar. Vi pratar typ inte samma språk. Som då de hoppar omkring efter en röd punkt...eller en fågelfjäder...Ehhhh, liksom.

Jag brukar se lite lidande ut precis då de går - bara för att ge dem dåligt samvete, liksom. Men jag har lärt mig att efter en stund så kommer hussefar eller hussemor och går ut med mig. 

Och klappar mig. 

Och ger mig mat. 

Och klappar mig igen.

Jag gillar hussefar och hussemor väldigt mycket, jag!

Sen sover jag tills jag hör mattes plåtlåda. 

Och vet ni, då jag skäller inte ETT DUGG! Finns ju ingen annan att starta upp, liksom...

Jag hävdar med bestämdhet att Lappisens uppgift är att tala om då nåt händer. 

Hela tiden. 

Och jag uppfyller lappisens krav helt och hållet!

HÖGT och tydligt.
Men som den blyga viol jag ändå är så låter jag klumpen Vaski starta upp och fyller sen I hans skällande.

Men inte får jag beröm för det inte!

Nädå, tvåbentingarna ber mig att vara tyst och lägga mig då det hettar till.
HUR svårt är det att skälla då man ligger under vardagsrumsbordet? 

Mycket svårt
Men....
Inte omöjligt.

Det är en konst som jag numera, efter mycket träning, bemästrar till fulländning!
HA!
Jag är ju en kändis då det gäller att vara snabblärd.

Sen VAD jag lär mig är en annan sak....