Om oss

Utan Vaski, vår första lappis hade aldrig denna blogg sett dagens ljus. Han kom till oss som 3-årig ouppfostrad tjocksmock och förändrade våra liv fullständigt! Hans och mina åsikter om hur man beter sig som hund visade sig gå isär. Vaski blev den första av alla våra husdjur att beskriva sina vedermödor tex med matte i snöret. Han hade i viss mån gästbloggare vid namn Toker, den svarta kattkillen som redan fanns i huset tillsammans med Skrållan, kattjejen men vassa klor och skinn på nosen. Sen utökades flocken med Klinga, lappisprinsessan som hatade att gå ut i regnet, Syrran, röda kattjejen som kom efter att Toker gått till Regnbågslandet, Lummi, som kommit och gått under flera år men som tillslut fick bli vår alldeles egna tokfia, nytillskottet Blixten, en randig kattkille med stor aptit på livet men också matskålens innehåll och så Glittra, en yrhätta med en ständigt viftande svans och hennes valpar Humle och Dumle som redan gjort sig kända som bloggare.. Alla dessa pälsklingar har ibland något på hjärtat här i bloggen. Vaski, Toker, Skrållan, Cissan, Lummi, Klinga och Humle bor numera i Regnbågslandet men hör ibland av sig via himmelsk länk.

fredag 30 oktober 2020

Vaski spionerar på sin familj

 Ibland tar jag mig en tur på jorden för att se hur allt rullar på för min flock. 


Idag fick jag mig en liten chock för då jag svävade till huset där jag bodde så fanns inte min flock kvar! Där bodde en helt annan familj som hade en endaste katt som familjemedlem! Hoppas den kissen får det bra i det kvarteret...

Nåt som är bra för mig sen jag hamnade i Regnbågslandet är att jag kan sväva omkring helt osynlig för alla men ändå se till mina egna då jag känner för det. Ibland kan jag också känna deras saknad från mig och då svävar jag ner till jorden och fyller min närvaro i deras tankar. 



Idag, då jag inte fann min familj så tog jag en tur över omgivningarna och rätt som det var så såg jag långt därnere från ovan en välkänd människa vandrande längs en skogsväg med en vacker hund längs sidan. 

Det var ju matte! Hon och Glittra, tjejen som jag aldrig hann lära känna, de gick invid vägkanten. Det skulle kunnat varit jag och matte! Glittra gick invid mattes sida och gav matte samma blick som jag alltid gav matte då jag ville få igång henne med nåt bus! Jag tar mig ofta en tur ner på jorden för att se hur min familj har det.  Vissa känner min närvaro, vissa inte.


 Idag fick Glittra och matte nos på mig, det är jag säker på, för Glittra sträckte sin nos upp i vädret och vädrade och matten fick vatten i ögonen. Vi hade ju ett speciellt band mellan oss, matte och jag. Då jag såg Glittra och matte idag så blev jag glad för då har matte fört mitt arv vidare. För ni skall veta att jag inte hade det lätt med matte då jag anlände som 3-årig, ouppfostrad lappis. Hon var en riktigt skitmatte, faktiskt. Men sen blev vi bästistarna for ever. Det är kanske därför som matte inte kan släppa mig till jordelivet...

Jag har det bra man mina vänner här uppe i Regnbågslandet men känner ändå ett visst ansvar för våra vänner där nere på jorden så jag kommer titt som tätt återkomma med mina reflektioner. 

Massa nospussar från

VASKI i Regnbågslandet



Humles resa

Hej, alla mina fans! Det är inte varje dag man möter en sån snygging som mig, eller hur? Efter att jag fått bramedicin så bajsar jag värsta stora, fina kluttarna! Och tänk, då hojtar matte och husse typ..Hurraaaa! Har jag sagt att de är lite...egna av sig? Fast det gör ingenting för de är snälla och klappar mig fast jag nyss snott någons mat eller tagit en tugga av kattbajset i kattlådan.

Nu, då jag är en stor kille på hela 12,6 kilo så är jag en skräckinjagande best här på gården. Jajjamensan! Mitt skall är högt och olycksbådande ljust, ibland med en skräckinjagande ton av...målbrott. Så kallar matte och husse det i alla fall. Det låter tufft så jag skäller extra mycket då de där havremopederna går förbi på vägen och jag står i soffan med tassarna på soffryggen. Jag tror de är dreträdda för mig! 

Igår var min förstamatte hos oss och jag tog emot henne som den väluppfostrade hund jag ändå är, med att hoppa upp på henne och raklång ge henne en rejäl slabbedaskpuss! Hon och matte hade en massa babbel och blaskdrickande för sig men sen for vi till mitt andra hem, Hammarö Smådjursklinik! 

Där är jag Kungen, alla hälsar på mig och frågar hur jag mår. Oj, glömde en detalj, moster Lummi var också med igår men jag var ändå stjärnan. Moster Lummi är ju en gammal tant och har fått hosta. Matte hävdar att det låter som hon varit storrökare i hela sitt liv, vet inte vad det är men det låter inte som nåt bra eftersom det ger sån hosta. Förstamatten följde med Lummi och jag matte men vi hade samma Martin som hunddoktor. Martin är snäll, jättesnäll. Och de andra också men Martin är bästasnäll. 

Gubben jag var till i somras var inte extrasnäll! Han klappade mig inte ens utan pratade bara med matte på ett dumt sätt, det hörde jag henne berätta för husse senare då vi var på väg hem. Oj, glömde berätta att husse inte fick följa med in i det stora sjukhuset. Dumt, tycker jag. De skyllde på nån Corona. Jag vill gärna ha tag på den där Corona och bita henne i benet ja! Hos Martins place behöver ingen sitta utanför och glo. Det var kul att vår förstamatte var med, tyckte både Lummi och jag. Hon var ju den som tog hand om oss på bästa sätt från första stund, utan henne, inga vovvar. Hon är också bästasnäll!

För er som kanske har glömt bort hur mitt liv har sett ut så kommer här bilder på mig!



Första besöket hos vetten. Jag sprutbajsade...

Samma besök, men ännu sötare
vinkel

Jag har precis kommit 
till matte och husse och 
MAMMA!

Vår altan är go att vara på. 
Matte hävdar att jag ser ut 
att ha fått stryk då mina 
öron ligger strykta bakåt
men såhär ser jag och mamma ut
då vi mår gött!

Så kom det där onda både här
och där!


Mitt öga gjorde så ont att
jag inte kunde röra mig utan 
att skrika!

Matte och husse for till vetten
med rekordfart och så fick jag bramedicin
och det onda försvann nästan direkt. Bra, va?

Det var längesen jag fick sådär jätteont nånstans på kroppen. Inte ens då mamma molat ner mig i myllan efter en tuff jakt i hagen. Förut fick jag ofta jätteont i nåt ben då vi lekt tuffa lekar, morsan och jag. 
Kanske beror det på att hon inte lyckats mola ner mig i myllan på länge att jag klarat mig från ont i benen?
 En fråga: får verkligen en mamma mola ner sin unge hur som helst utan att få på skallen som straff? Matte säger att om Morsan varit människa så hade hon mist vårdnaden om mig...Tuff barndom jag haft, men matte och husse har varit mina livräddare hela tiden. Då jag var jätteliten tillsammans med mina bröder så var Morsan jättebra så för mig gäller det att gilla läget...och ge igen, haha!

Igår fick jag ny medicin som skall vara bättre för mig. Då får jag kanske större muskler och kan klå Morsan på jaktlekar. Matte har börjat träna nåt dret med mig då jag måste stå på bakbenen för att nå det goda hon har i handen. Jag tycker hon är en skitmatte som håller det goda inne i handen så jag inte kan snatta det direkt då jag ställer mig på bakbenen. Hon har faktiskt HÖJT RÖSTEN åt mig då jag tagit godisen och kanske, eventuellt möjligen råkat fått med hennes fingrar i farten...men jag är inte helt säker. 
Då jag kollade förut så hade hon iallafall alla sina fingrar kvar. Dåså! 
Nu verkar det kanske att jag klagar, men det är inte helt rätt för jag älskar allt och alla. Jag älskar mest av allt Dunder! Han bor bredvid oss och hans husse brukar passa oss då inte hussemor och hussefar kan. Sen älskar jag också alla på husses jobb. De busar med mig hela tiden och tycker jag är värsta snyggningen. Det är som det skall va, tycker jag. För vem kan vara snyggare och bättre än mig? 

 Nospussar från snyggHumle