Om oss

Utan Vaski, vår första lappis hade aldrig denna blogg sett dagens ljus. Han kom till oss som 3-årig ouppfostrad tjocksmock och förändrade våra liv fullständigt! Hans och mina åsikter om hur man beter sig som hund visade sig gå isär. Vaski blev den första av alla våra husdjur att beskriva sina vedermödor tex med matte i snöret. Han hade i viss mån gästbloggare vid namn Toker, den svarta kattkillen som redan fanns i huset tillsammans med Skrållan, kattjejen men vassa klor och skinn på nosen. Sen utökades flocken med Klinga, lappisprinsessan som hatade att gå ut i regnet, Syrran, röda kattjejen som kom efter att Toker gått till Regnbågslandet, Lummi, som kommit och gått under flera år men som tillslut fick bli vår alldeles egna tokfia, nytillskottet Blixten, en randig kattkille med stor aptit på livet men också matskålens innehåll och så Glittra, en yrhätta med en ständigt viftande svans och hennes valpar Humle och Dumle som redan gjort sig kända som bloggare.. Alla dessa pälsklingar har ibland något på hjärtat här i bloggen. Vaski, Toker, Skrållan, Cissan, Lummi, Klinga och Humle bor numera i Regnbågslandet men hör ibland av sig via himmelsk länk.

tisdag 14 mars 2017

Lummis egentid

Ibland så tar husse med både Vaski och Klinga på morgonen och jag blir alldeles ensam hemma. Nä, inte helt och hållet, rödingarna är ju här förstås, men de gills ju inte riktigt, de är ju inte lappisar. Vi pratar typ inte samma språk. Som då de hoppar omkring efter en röd punkt...eller en fågelfjäder...Ehhhh, liksom.

Jag brukar se lite lidande ut precis då de går - bara för att ge dem dåligt samvete, liksom. Men jag har lärt mig att efter en stund så kommer hussefar eller hussemor och går ut med mig. 
Och klappar mig. 
Och ger mig mat. 
Och klappar mig igen.

Jag gillar hussefar och hussemor väldigt mycket, jag!

Sen sover jag tills jag hör mattes plåtlåda. 
Och vet ni, då jag skäller inte ETT DUGG! Finns ju ingen annan att starta upp, liksom...

Jag hävdar med bestämdhet att Lappisens uppgift är att tala om då nåt händer. 
Hela tiden. 
Och jag uppfyller lappisens krav helt och hållet!
HÖGT och tydligt.
Men som den blyga viol jag ändå är så låter jag klumpen Vaski starta upp och fyller sen I hans skällande.
Men inte får jag beröm för det inte!
Nädå, tvåbentingarna ber mig att vara tyst och lägga mig då det hettar till.
HUR svårt är det att skälla då man ligger under vardagsrumsbordet? 



Mycket svårt
Men....
Inte omöjligt.

Det är en konst som jag numera, efter mycket träning, bemästrar till fulländning!
HA!
Jag är ju en kändis då det gäller att vara snabblärd.

Sen VAD jag lär mig är en annan sak....