Toker och jag är tillsammans igen

Tänk så länge sen det var jag kom till Husetbus. Vilka härliga minnen! Jag kommer så väl ihåg att det var tomtar överallt, precis som nu, och jag var medelpunkten. Hela tiden!

Det fanns redan en kisse där som hette Toker, han blev min bästis. Han fanns med jättelänge men så var han borta en dag, bara sådär. Jag saknade honom jättemycket länge, länge.

Men det har inte varit så himla synd om mig ändå för jag har ju fått nya kompisar, både kissar och vovvar. Men bäst har nog ändå varit då jag suttit på bordet och haft tjejsnack med matte, bara hon och jag. Bordet har alltid varit min rätta plats. Min matte har alltid sagt att det finaste man har, har man på bordet. Det är jag det!

Men...

Jag har haft ont i munnen ett tag. Matte har matat mig med sked och det har känts lite bättre eftersom mat är gott i magen. Men idag så tog matte med mig i plåtburken och for till vetten så han skulle ta bort det onda. Det var så skönt vet ni, jag fick ett stick i nacken, det gjorde inte ett dugg ont, och så blev jag tröttare och tröttare....

För en stund sen vaknade jag igen och värken var helt borta! Känner mig precis som då jag var en liten unge. Och nu är jag på väg över en lång bro och där framme.....ser jag Toker!!!
Åhhhhh, så roligt!

 Fast jag vet på nåt sätt att jag inte kommer tillbaks till Husetbus och matte och husse kommer säkert att sakna mig, men de har ju alla voffs och Syrran och Cissan som tar hand om dem.
Och jag har Toker!

HEJ, TOKER, NU KOMMER JAG!!!!

Här var jag inte gammal, bara en liten skitunge med hela livet framför mig

Snark....

Kolla mina tokigheter!

Gulligt, eller hur?

Blev lite trött och fick vila

Att rulla i gräset då matte eller husse busade med mig var mysigt

Eller ligga i altanstolen och överraska matte

Jag FÖRSÖKTE se ut som ett vilddjur men det funkade inte...
alla bara sa jag var för gullig

Jag hjälpte ofta matte med datorn

Men så sa jag till matte att det gjorde
verkligen jätteont i munnen

Toker och jag första gången vi träffades, utomhus, alltså.
Jag fick först vara innekatt men försökte smita så ofta att
mina tvåbentingar till slut bestämde att jag fick vara ute med
Toker.

Toker och jag  innan han gick över Regnbågsbron.

Snus(k)igt

HUR skall man veta vad som är godis och inte?
Vi vovvar brukar få små bruna godisar, för det mesta runda men ibland fyrkantiga(visst är jag smart som vet olika färger och former?)
Jag har sett att husse också äter brungodisar men bara fyrkantiga. Det ser ut som han gillar dem väldigt mycket så de måste vara väldigt goda fast han aldrig tuggar på dem, det har jag märkt för jag är en mycket uppmärksam lappis, jag.
Att tugga är överskattat, tycker också jag....
Många gånger har jag tiggt såna där brungodisar av husse men han har vägrat dela med sig, dem snålingen.
Har ni tänkt på hur sugen man blir på sånt man inte får?
Sååå....
Jag passade på att knycka ur handen då husse precis skulle stoppa godisen i munnen, förresten inte bara EN utan TVÅ(ja, jag kan räkna också, inte klokt, eller hur?).
Men tänk, husse tjöt rakt ut åt lilla mig att jag skulle låta bli! Jag tycker verkligen att han överreagerade för så himla goda var inte godisarna märkte jag väldigt snabbt.
Fattar faktiskt inte varför husse inte äter riktiga godisar som Frolic istället...

Och matte,sen, jösses! Tokig värre!
Hon som aldrig har ätit sånt där godis bände upp munnen på mig och kollade runt hur mycket som helst! Som om hon verkligen BEHÖVDE dem just nu, liksom...
Om hon hade kollat lite mer noga hade hon märkt att jag spottat ut skitgodiset på mattan, lite till höger nästan under soffan...om det var så himla viktigt, menar jag.
Jag äter väl inte vilken skit som helst heller, men om man inte smakar så vet man ju inte, eller hur?

Frolic är MYCKET godare

Jag har smakat på ganska många saker under mina 10 snygga år och ibland
så har det väl inte varit så himla bra. Ontihuvetpiller blev dyrt för matte och husse
har jag för mig....Och jag mådde inte dretbra efteråt heller. Gissa bajset var kul då jag åt
en blå penna... 

Matte och badringen

Ibland är det inte lätt att vara hund. Särskilt inte med de där tvåbentingarna runt omkring en som inte fattar nåt! Man försöker glädja de där hårlösa fjantarna men vad får man för det?
NADA(det är spanska och betyder INGET)!!!!!
Nä, jag är riktigt besviken faktiskt, skall ligga här och gnällterrorisera matte en lång stund till. Det kan hon ha. Husse har dragit till skogs med Lummi och smällpinnen. Klinga är förstås hemma men henne får man aldrig med på nåt skäll eller gnäll. Det kallas visst VÄLUPPFOSTRAD, det hon lider av. Obotligt. Jobbigt.

Jag har hört matte säga massor av gånger att hon blivit tjock. Titta bara, jag får knappt igen byxorna, har hon sagt till husse. Och då hon till slut får igen brallorna så hänger värsta fläskkransen ovanför linningen! Ser ut som en sån där badring som jag punkade en gång....Tror inte mattes badring är så lätt att punka dock.
Jag är av den uppfattningen att man bör hålla igen lite på maten då man har blivit en tjocksmock.

Sååå.....

Idag hjälpte jag henne en bit på vägen.
Ja, vad gör man då man ser att ens matte har gjort alldeles för många smörgåsar?
Man UPPOFFRAR sig trots att man nyss fått kvällsmat(en för liten portion, kunde varit större, faktiskt) och snattar den ena mackan. Snabbt som attan, men tyvärr inte nog snabbt....

Hon märkte det och skvallrade såklart för husse.
Och han rynkade sina ögonhår åt mig!!!

Jag fattar inget, jag!
VILL han ha en mattefru som vaggar fram?
Fast om man tittar noga så har allt husse en sån där badring också....

Då undrar man...
Vem skall gå på promme med oss om de flöffar till sig ännu mer?
Jag känner, som den äldste vovven, en plikt att hålla ordning på våra tvåbentingar för vår skull.
Men det är tungt. Jag är trött nu. Ligger och gnäller.

Och förresten, den där smörgåsen var inte ens god....

Vaski/Smörgåskungen

Att göra rätt som hund är inte lätt

Jag har tänkt på en sak.
Det där med att hjälpa till. Jag hjälper ofta till, det är viktigt, tycker jag. Kattlådan tex, brukar jag hjälpa till med, det är inga problem alls, det går fort och smidigt även då det är fyra lådor att rensa(visst är det smart av mig att kunna räkna?).
Ja, sen är det Klingas matskål då. Den är det ju nästan alltid rester i. Då rycker jag in som den hjälpsamma syster jag ändå äääär och vaktar så ingen annan(Vaski...) kan komma och norpa kulorna. Då jag vaktat en lång stund, typ....1 sekund -2 minuter så tar jag beslut om vad som skall hända med maten.
Hittills har jag beslutat att de skall hamna i min mage eftersom de annars kan förfaras och det vore ju onödigt på så god mat.
Fast ärligt, jag har aldrig hunnit känna smaken då kulorna är snabba som tusan ner i magen med hjälp av mitt vackra underbett.
DET är världsbäst! Jag kan liksom skyffla in maten som en sån där spade som matte har då hon gräver bland grönsakerna.
Gôrbra!
Jag har märkt vissa dumma som fnissat åt mig då de sett mina tänder men jag tror bara de varit avundsjuka, jag.
Avundsjuka är dumt, tycker jag.

Jag är ALDRIG avis....utom möjligen då Klinga eller Vaski får följa med husse på äventyr och inte jag. Eller då de får mer uppmärksamhet än jag....men annars är jag ALDRIG avis.
Fast då de där tre stilettassarna får mer uppmärksamhet än MOI, det är ju en stor skandal och helt normalt att reagera på och säga ifrån ordentligt, eller hur? Men annars så är jag ALDRIG avis. PUNKT

Vilken tur jag hade som föddes med mina fina tänder!

Först vaktade jag kattmaten jättebra...tills matte vände
bort blicken, sen försvann den till ett annat ställe. Sen fick
Klinga sin matplats här. Den är också viktig att vakta....

Jag brukar också hjälpa husse och matte med att tala om vad som händer runt omkring oss, både ute och inne. Det är min plikt, tycker jag. Med mitt vackra skall talar jag om det minsta lilla som händer. Och då får jag också igång Vaski och Klinga.
Bra, va?
Hjälpsamma Lummi, det är jag det!

Men....

Inte tusan är matte och husse glada över mina ansträngningar, inte.
Helt obegripligt!
Jag har ju själv sett att matte rensar kattlådan. Inte på samma sätt som mig men vi jobbar ju alla olika. Jag med munnen, matte med spade och påse.
Det där med katt och hundmaten är jag lite osäker på dock...Det är ju inte bevisat att matte satt i sig den men det finns heller inga bevis för motsatsen...
Och att jag meddelar då det händer grejer...Vad är skillnaden? Jag märker minsann då det plingar och har sig och då springer de till dörren med en attans fart och hojtande då de öppnat dörren!
Så vad är skillnaden, undrar jag?

Men om man har en matte som har en katt som halsduk så får man väl förklaringen...
Inte helt rätt ställd i hövve, alltså.
Fast hon är ju ändå rätt snäll....Och husse också, såklart.

Lummi/Väluppfostrad

...och då man vänder ryggen till....

Så är Klinga och husse borta! Har inte sett dem sen igår. Husse har ju försvunnit förut men alltid kommit hem igen, så han är vi inte oroliga för, men Klinga....

Lummi såg att husse smusslade med eldkäppen igår och trodde att hon skulle få åka med på jobb, men av det blev det inget. 

Istället så skällde hon så in i bergväggen att hon inte märkte nåt förrän både Klinga och husse var borta! Och då var det ju försent...

Ibland år hon allt heeelt körd i hövvet, den där Lummi!

Så här är Klingas vanliga ställning

Här kan man känna igen henne bättre

Och här är hennes framsida

Och som inte det var nog med att Klinga är borta.
Det händer saker konstiga saker hela tiden.

Som till exempel...
 Idag for matte åt fel håll då hon hämtat mig från dagis! Hon for åt "det där otäcka hållet".
Och jag, den kloke killen, visste direkt vartåt det barkade!
VETTEN!!
Jag kan inte hjälpa att jag blir en darrande valp då jag märker att vetten är på gång. Han ÄR ju jättesnäll och säger bra saker, klämmer lite på mig och framförallt!!! KLAPPAR mig men det är liksom INNAN allt det där gullandet som jag får stora darren.

Uhhhh, jag vill hem

Det kommer från att jag var på det där andra vettestället där de inte var så noga med hur det behandlade en känslig kille som mig.
Idag sa han det där vanliga som han alltid säger; Han är ju otroligt fräsch för sin ålder! Men vaddådå?
Det har jag ju alltid varit!! För min ålder? Jag har ALLTID varit fräsch för min ålder juh!
Helt onödigt besök, om jag får säga min mening.
Och stack mig i nacken gjorde han också! Faaan!
Fast det gjorde nästan inte ont alls...så det så....

Värre är att jag saknar Klinga!!!!!
Och husse, lite grann också...men mest Klinga.

Vaski/mjukiskillen

Mina namn och jag

Jag har tänkt på en sak. Det där med namn, alltså. Och hur många man kan ha, och ändå veta vem man är.
Då jag kom till husse och matte för länge sen så hette jag Vaski. Punkt slut.

Här hette jag Vaski. Veckan innan jag kom till
husetbus.

Men eftersom jag var en smula(hehe) otränad på att lyssna och och göra bra grejer så fick jag också heta VASKI!!!!!!!  Och ibland VASKINEJ!!!! Detta hette jag ofta samtidigt med att jag snattat från bordet eller fått tokryck och dragit matte in i en gran...typ. Fast den gången mattes finger pekade åt fel håll efter att jag fått bråttom in i en häck så hette jag ingenting....Det var nog lika bra, för jag tror inte det hade varit nåt vidare vackert....

Sen fanns det ju tillfällen då jag var tvungen att styra upp vid staketet och skälla ut nån fuling, då hette jag VASKIIIIIIIIIIIKOMHIT!!!!!
Men det var ju himla långt och krångligt att kalla mig så det slutade de ganska snart med. Jag fick istället lite annat att göra då fulhundarna gick förbi och fick då namnet Vaskiböbb. Det heter jag fortfarande. Oftast då jag gjort nåt duktigt eller ser extra gullig ut...Men eftersom jag är duktig och ser extra gullig ut väldigt ofta så räcker inte namnet till riktigt, därför de har varit tvungna att ge mig fler, såsom Vaskiböbben, Böbbeliböbb, Böbbis, Mammaspöjk och Pappaspöjk. Fast mest heter jag Vaskiböbb.
Eller Böbbeliböbb...

Vaskiböbb

Vaskiböbben

Böbbeliböbb, helt klart!

Böbbis

Pappas pöjk

Mammas pöjk åsså Lummistump

En som bodde i huset bredvid för länge sen kallade mig för Baskis, men  det var nog för att han hade fel på öronen.

På dagis heter jag ibland Smaskis, det har Fröknarna kommit på alldeles själva och när matte hämtar mig därifrån så brukar hon säga: -Hej, mattes Gris! Jag som sett att grisar har tryne, är hårlösa och låter nöffnöff.
Det enda som kan påminna lite är väl mitt senaste namn...

Efter att matte köpte mockasiner till mig så kallas jag TöffTöff...

Smaskis

Så himla lustigt att då jag går med
mockisarna på, så låter det som jag heter,
Töfftöff

Vaski/Kungen av många namn

Respekt... eller inte respekt

Vad är det för fel på ungdomen nu för tiden? De har ju INGEN respekt för de som är äldre. Annat var det i min ungdom, minsann.

Då jag kom till husetbus för 16 år sen så fanns den medelålders, mycket stilige kattherren Toker, redan där. Han tog hand om mig som en pappa, storebror och killkompis. Jag trodde vi skulle vara tillsammans för evigt.

Toker och jag

Men en dag följde han med matte i plåtlådan, det var sista gången jag såg honom. Det var helt konstigt utan honom eftersom vi varit tillsammans i en massa år.

Han hade åkt till Regnbågslandet, sa matte. Hon och jag saknade honom väldigt mycket men visade det på lite olika sätt,.. Hon genom att vattnet rann ur ögonen på henne bara nån sa Toker, och jag kissade vid dörren, jag. Det är en liten egenhet jag har då jag vill säga nåt viktigt. Även om jag är en pratsam tjej så behövs det ibland lite extra uppmärksamhet då det är viktiga grejer jag vill ha fram.
Som att jag saknade Toker.
Jättemycket!
Och därmed började eländet...
 En dag fanns det en liten rödhårig misse i vårt hus. Matte hade med denna lilla röding då hon kom från jobbet en dag(Eller hur är jag himla klok som vet att matte har ett jobb?).
Kissen fick heta Syrran.
Inte direkt lik den svarte, stilige Toker men jag gillade läget, Matte fick väl ta vad som fanns och en lika stilig katt som Toker fanns väl inte och kommer aldrig att finnas heller.

Syrran med oskyldig min. Sekunden efteråt hoppade hon på mig!

Jag försökte ta emot henne som Toker välkomnat mig men vad hände?. Hon gav mig stryk, den markattan! Bara jag visade mig. Och då jag gick på lådan så låg hon i bakhåll och överföll mig då jag som mest gjorde..hmmmm(2:an)

Så....
Jag kissade vid ytterdörren för att ge en vink till matte....

Hon har kämpat, matte min, hon är envis som attan så till slut fick hon ordning på rödtotten.

Syrran och jag kom till en hyfsat bra vapenvila och hon blev mer och mer snäll.
Snällhjälpen heter Feliway och finns nästan alltid i vårt hus...

Men så....

Helt plötsligt damp det ner en NY RÖDTOTT i husetbus!!!Varför då, undrade jag? Och den här var(och är) en riktig mardrömskatt! Cissan den förskräckliga kallar jag henne.

Cissan med mördarblicken

Först så var hon instängd i ena rummet däruppe, sen fick hon en sån där gallerdörr. Vi stod på varsin sida om den och bara glodde på varann. Men sen började den satmaran FRÄSA åt mig! VAAAA? Hon var ju sist och mycket yngre(det kände jag direkt) och borde ha varit jädrigt snäll mot mig, den FÖRSTA i Husetbus.

Ett tag var hon hyfsat lugn. Det var efter att hon smitit ut och inte hittat hem direkt. Åhhh, vad jag önskar att hon inte hittat hem alls! Det var hur lugnt som helst då bara jag och Syrran var här hemma. Och luddehögarna förstås. Men så kom hon hem efter 10 dar....mager och eländig.
Då gick det bra att fjäska minsann!
Vi kunde till och med ligga intill varann i soffan.
Men nu har hon visat sitt rätta jag. Hon ligger i bakhåll både här och där. Då jag skall gå förbi hoppar hon fram och skrämmer nästan ihjäl mig! Och det där med kattlådan har hon väl fått tips om från Syrran-förrädaren. För nu håller dem ihop mot mig!
Såååå....
Jag har lämnat ett meddelande vid dörren åt matte...

För ni skall veta att:
Jag är en mycket fredlig kisse och skulle aldrig komma på tanken att ge tillbaka. Matte säger ibland: Men Skrållan, ge igen, för tusan, du är ju äldst! Men då säger jag; "Att vara äldst är att vara klokast, och våld löser inga problem, matte".

Jag, Skrållan, den kloka

Men jag har något som inte odågorna har. Jag har lov att gå ut UTAN lina!! HA HA HA HA!!!
De går där i sina linor som bara räcker till halva tomten och då brukar jag springa förbi dem fram och åter för att visa vem som egentligen är drottningen i husetbus. Den av oss som har mattes största förtroende och ständigt bokad liggplats på hennes kudde.
Fredligt på alla sätt och vis, eller hur?

Räcker inte snöret längre, Cissan. Synd för dig då...tihi

Kolla här Syrran, Nu är jag här...

...och nu är jag HÄR!!!! 

Skrållan/Drottning av husetbus, för evigt

Mjaouuuuuu!!!

Igår upptäckte jag nåt hemskt! Att jag valde helt fel tvåbentingar till slavar den där gången för fyra år sen. Det måste ha varit mitt ungdomliga oförstånd. Man borde inte låta så små kattungar bestämma såna viktiga saker, tycker jag.
Undrar om det finns ångerrätt? Äsch, det har säkert gått för lång tid...

Så här var det, va;
Igår kom matte hem och gosade med mig som vanligt. Jag anade INGENTING av hennes onda planer.
Hon försvann upp i huset och kom tillbaka med en låda med gallerdörr på. Jag brydde mig inte värst mycket eftersom Skrållan just fått mat och som vanligt bara ätit upp hälften....Hon är väldigt slarvig med maten, Skrållan, och därför håller jag koll på det hon lämnar så den inte hinner bli förstörd....
Jag är en mycket ansvarsfull kisse, och har koll på mina systrar. De är ju inte mina RIKTIGA systrar, det vet jag såklart, jag är väl inte dum i huvudet heller, men om man heter SYRRAN så har man ett visst ansvar över alla, eller?

Så gissa om jag fick värsta chocken då matte plötsligt stoppade in mig i den där lilla plastlådan och stängde gallerdörren!!!
Och som om inte det vore nog, hon gick ut, ställde in lådan med mig i, i ett plåthus, satte sig själv bredvid och så började hela alltihop röra på sig! Tror matte på nåt sätt fick fart på alltihop, fråga mig inte hur....Det skumpade och hade sig och jag var livrädd hela tiden! Jag skrek det värsta jag hade och då började matte sjunga!?!? Som om DET skulle göra mig lugnare...

Som tur var så stannade plåtlådan efter en tid, tror matte hade ett finger med där också...men DÅ slog mig nästa tanke: Vad händer NU?
Och det behövde jag inte grunna på så himla länge, inte. Min sjungande matte tog buren med lilla mig i och gick in i ett hus där jag upptäckte flera plastlådor med mjaoande kissar i.
Vart hade jag hamnat? På styrelsemöte för alla evil kisseägare? De opålitliga tvåbentingarna som gillar att ge sina intet ont anande små gullefjun värsta chockskadorna for ever.
Jag kom av mig helt men glodde anklagande på matte då hon kikade in till mig och löjlade sig nåt så....Jag skämdes, vet ni! Som tur var tog hon inte upp sången därinne...DÅ hade jag dött, jag lovar!

Så kom det nån och ropade på mig och matte och vi gick in i ett rum där jag äntligen fick komma ut ur lådan. Guuuud, så skönt!
Kan ni förstå hur förnedrande det är att bli klämd och tagen på hur som helst av en okänd tvåbenting?
Och att ens matte- som man tror är ens bästa vän forever, säger att man är TJOCK. Vilket svek!
De diskuterade min vikt och jag fattade ingenting, ja. Var fanns felet, liksom?
Sen hörde jag en bra sak från den andra tvåbentingen,VETERINÄREN som hon kallas, hon sa att jag var en fin och go kisse men behövde annan mat att äta. Alltså var det mattes fel, tihi.
Sen blev det trist. Jag fick ett stick i nacken av vetten. Inte schysst, enligt mig.
Och så var det upprepning av början...Jag skrek och matte sjöng.
Sen var vi hemma igen. Och jag levde.

VA????

Du menar inte att jag skall sitta instängd?

Nääää!!!

Du är dum, dum, dum!!!

Syrran/Överlevande kisse

Lummi - Berömd och älskad av alla

Förlååååt alla beundrare, om jag har hållit mig borta från rampljuset en tid. Efter att jag var med i den berömda tidskriften Karlstad/Hammaröbladet så blev uppmärksamheten så stor att jag blev alldeles utmattad. Jag tog en timeout, helt enkelt.

Det började med att husse en dag tog mig med på eftersök för att lära mig nåt nytt. Jag visade honom direkt hur man gjorde, ja!

Eftersom jag var och är så attans bra så har jag fått hjälpa till att leta på riktigt, inte bara såna där fejkspår som husse och hans kompisar gör. De tror säkert att de kan lura mig, men hallå liksom! Jag vet väl skillnad på ett helt rådjur och en skånk. Det är väl bara Klinga som skulle kunna bli lurad....Nä, nu var jag nog lite elak, hon kan ju inte hjälpa att hon är ett våp....

I alla fall, eftersom det spred sig att JAG, den lilla vita ödmjuka lappishunden på Hammarö var världsbäst på eftersök så blev jag tillfrågad att vara med i tidningen. Efter hårda förhandlingar gällande ersättning så tackade jag ja. Jag krävde också att få ta med husse, ja han håller ju faktiskt längst ut i linan då vi är ute. Jag är inte knusslig utan kan dela med mig av berömmelsen.
Ödmjuka Lummi, det är jag det!

Ja, så kom då dagen för intervju och uppvisning av moi. Ni skulle varit med alltså, jag charmade alla!
Det togs massor av kort på mig både före, under tiden och efter jag spårade och som final fick jag visa mig på styva linan med lite schysta freestylemoves. Sånt jag gjorde förr i tiden, med min första matte, ni vet.
Behöver jag säga att de blev helt sålda på mig?

Ja, visst ja, husse och en farbror fick prata lite, jag har ju lite svårt att tala även om jag har ett mycket vackert, klockrent skall....

Nu bilder:

Här är vi på gång, husse och jag!

Här visar jag hur man gör då man letar skadade djur. Visst håller husse snyggt i linan?

Japp! Jag fann det!! Fast det var ju fejk, förstås

Betalningen!

Så här ser vi ut då vi eftersöker. Han med bössan är
farbror Roland, han gillar mig jättemycket, ja, vem gör inte det?
Hmmm, jag vet en som inte gillar mig, förresten.
En gubbe som muttrar fulord då han går förbi mig och matte.
Men vet ni, då MORRAR jag åt honom tebax. Då brukar
matte fnissa, tihi. Har minsann hört vad hon kallar honom
fast det passar sig inte att skriva.

Ja, detta var allt för nu. Jag är liiiiite orolig över vad Vaski kommer att säga om han upptäcker inlägget. Han är ju inte helt pantad på eftersök han heller. Faktiskt lika duktig som mig, fast det är lite jobbigt att erkänna. Men nu är han så gammal att han måste ta det lugnt, säger matte och husse, men ibland får han ändå följa med husse på spåräventyr och då blir jag så sur att jag kissar på golvet.
Matte säger att det kallas avundsjuka, det där jag drabbas av då.
Hon har då namn på allt....

Tallyhoo/The famous Lummi

Vaski och tvärstoppet

Voff, alla beundrare!
Vet ni, för ett tag sen var det nästan slut med mig! Ja, jädrar alltså. Det var så här, va:
Jag och syrrorna fick såna där smarriga grisgnagisar som helgsnacks helgen då jag fyllde 12 snygga år. Vi fick ligga i trädgården och gnaga i godan ro. Jag som är störst och bäst fick såklart den största gnagisen. Vem tror ni var först att äta upp? JAG, såklart! Solklar seger över sengångarna Lummi och Klinga som låg där och gnagde och gnagde.

Vet ni hur hård i magen man blir av grisrygg? Uhhhh.....

Så var det min födelsedag och vad tror ni hände då? Jag fick TÅRTA!!!!! Jaaaaaaaaa!!!!
Korv och leverpastej på en bädd av en skiva hundkorv.
Hann faktiskt känna smaken innan den halkade ner i svalget under 1/10 dels sekund....Gott.

Vaknade på natten och kände för att gnälla. Jag brukar göra det då och då....ganska ofta, faktiskt. Då jag tänker efter blir det nog en stund varje dag....ganska långa stunder...... med korta mellanrum.
Men....
Hela natten gick utan att nån hörde min klagan.

Men, på morgonen, äntligen, började matte röra på sig och DÅ drog jag igång gnällspjället ordentligt!
Men vet ni, då jag skulle resa mig så KOM JAG INTE UPP! Det gick inte hur mycket jag än försökte.
Matte blev blöt i ögonen och väckte husse och sen blev det fart!
Husse fick bära mig och alla snygga kilon överallt. Jag kunde ju inte stå på benen, vet ni.

Det slutade med ett besök hos helgvetten.
Jag är inte glad i vettar. Nää, det brukar alltid bli nåt skit med nålar och grejer, sen blir jag yr och mår illa för att till sist stå där med en fånig tratt runt skallen.
Nu fick jag som jag anade ett stick i nacken och tappade sen kontrollen heeeelt. Vilken förnedring då jag fick ligga på rygg med benen åt alla håll och FOTOGRAFERAS!
Dessutom kände jag hur kissnödig jag var....hade ju inte kunnat kissa då benen inte bar.

Kan ni förstå känslan då jag fick kissa efteråt? Tssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss.....hur länge som helst. Fick byta ben, vet ni.

Här har jag just fått ett stick i nacken och känner mig yr i bollen

Helt borta

Åsså fick jag ett stick till och då jädrar vaknade jag till.
Kände mig lurig så husse kom och klappade på mig.
Det är tur man har husse.

Och ni märker att jag skriver STOD på benen...
För det var inte benen eller ryggen det var fel på utan magen. Det var stopp i kanalen, vet ni. Det såg vetten på korten hon tog på mig. Så hon skickade en tant som stoppade nåt i rumpan på mig och wihhhiii vilken fart det blev på mig!
Jag gjorde gnällrekord innan det bar iväg ut och bajsa! Efteråt hörde jag matte yra om att jag gått ned 6 hg sen invägningen...Ny bajsrekord, Tada!
Om nu det är nåt att skryta med....

Att endast få äta vit gröt utan smak då syrrorna fått torrkulor med hundkorv är en orättvisa, tycker jag. Varför blev inte de också sjuka? Det hade inte varit mer än rätt! Gröten hade räckt till dem också.
Vet ni hur svårt det är att hetsäta kletig gröt? JÄTTEsvårt! Jag försökte, men den ville liksom inte följa med in i munnen utan kanande runt, runt i skålen. Det krävdes stor skicklighet av mig för att få i mig den.
Och detta under en hel vecka. Fast ibland fick jag fiskbullar i. Eller fisk. Det gjorde stilettassarna gröna av avund, hehe.

Men vet ni hur trött man blir av att ha ont i magen? Matte tog mig på värsta korta prommen men jag var ändå tvungen att vila. Jag som brukar dra varvet på gräsmattan och sen vända och dra tillbaks, dretsnabbt. Flera gånger.
Hoppas ingen såg mig. Pinsamt, annars.
Som om jag var en gammal hund!
Jag slapp i alla fall tratt.
Alltid nåt....

Vaski/ snyggkungen