Mjaouuuuuu!!!

Igår upptäckte jag nåt hemskt! Att jag valde helt fel tvåbentingar till slavar den där gången för fyra år sen. Det måste ha varit mitt ungdomliga oförstånd. Man borde inte låta så små kattungar bestämma såna viktiga saker, tycker jag.
Undrar om det finns ångerrätt? Äsch, det har säkert gått för lång tid...

Så här var det, va;
Igår kom matte hem och gosade med mig som vanligt. Jag anade INGENTING av hennes onda planer.
Hon försvann upp i huset och kom tillbaka med en låda med gallerdörr på. Jag brydde mig inte värst mycket eftersom Skrållan just fått mat och som vanligt bara ätit upp hälften....Hon är väldigt slarvig med maten, Skrållan, och därför håller jag koll på det hon lämnar så den inte hinner bli förstörd....
Jag är en mycket ansvarsfull kisse, och har koll på mina systrar. De är ju inte mina RIKTIGA systrar, det vet jag såklart, jag är väl inte dum i huvudet heller, men om man heter SYRRAN så har man ett visst ansvar över alla, eller?

Så gissa om jag fick värsta chocken då matte plötsligt stoppade in mig i den där lilla plastlådan och stängde gallerdörren!!!
Och som om inte det vore nog, hon gick ut, ställde in lådan med mig i, i ett plåthus, satte sig själv bredvid och så började hela alltihop röra på sig! Tror matte på nåt sätt fick fart på alltihop, fråga mig inte hur....Det skumpade och hade sig och jag var livrädd hela tiden! Jag skrek det värsta jag hade och då började matte sjunga!?!? Som om DET skulle göra mig lugnare...

Som tur var så stannade plåtlådan efter en tid, tror matte hade ett finger med där också...men DÅ slog mig nästa tanke: Vad händer NU?
Och det behövde jag inte grunna på så himla länge, inte. Min sjungande matte tog buren med lilla mig i och gick in i ett hus där jag upptäckte flera plastlådor med mjaoande kissar i.
Vart hade jag hamnat? På styrelsemöte för alla evil kisseägare? De opålitliga tvåbentingarna som gillar att ge sina intet ont anande små gullefjun värsta chockskadorna for ever.
Jag kom av mig helt men glodde anklagande på matte då hon kikade in till mig och löjlade sig nåt så....Jag skämdes, vet ni! Som tur var tog hon inte upp sången därinne...DÅ hade jag dött, jag lovar!

Så kom det nån och ropade på mig och matte och vi gick in i ett rum där jag äntligen fick komma ut ur lådan. Guuuud, så skönt!
Kan ni förstå hur förnedrande det är att bli klämd och tagen på hur som helst av en okänd tvåbenting?
Och att ens matte- som man tror är ens bästa vän forever, säger att man är TJOCK. Vilket svek!
De diskuterade min vikt och jag fattade ingenting, ja. Var fanns felet, liksom?
Sen hörde jag en bra sak från den andra tvåbentingen,VETERINÄREN som hon kallas, hon sa att jag var en fin och go kisse men behövde annan mat att äta. Alltså var det mattes fel, tihi.
Sen blev det trist. Jag fick ett stick i nacken av vetten. Inte schysst, enligt mig.
Och så var det upprepning av början...Jag skrek och matte sjöng.
Sen var vi hemma igen. Och jag levde.

VA????

Du menar inte att jag skall sitta instängd?

Nääää!!!

Du är dum, dum, dum!!!

Syrran/Överlevande kisse