...och då man vänder ryggen till....

Så är Klinga och husse borta! Har inte sett dem sen igår. Husse har ju försvunnit förut men alltid kommit hem igen, så han är vi inte oroliga för, men Klinga....

Lummi såg att husse smusslade med eldkäppen igår och trodde att hon skulle få åka med på jobb, men av det blev det inget. 

Istället så skällde hon så in i bergväggen att hon inte märkte nåt förrän både Klinga och husse var borta! Och då var det ju försent...

Ibland år hon allt heeelt körd i hövvet, den där Lummi!

Så här är Klingas vanliga ställning

Här kan man känna igen henne bättre

Och här är hennes framsida

Och som inte det var nog med att Klinga är borta.
Det händer saker konstiga saker hela tiden.

Som till exempel...
 Idag for matte åt fel håll då hon hämtat mig från dagis! Hon for åt "det där otäcka hållet".
Och jag, den kloke killen, visste direkt vartåt det barkade!
VETTEN!!
Jag kan inte hjälpa att jag blir en darrande valp då jag märker att vetten är på gång. Han ÄR ju jättesnäll och säger bra saker, klämmer lite på mig och framförallt!!! KLAPPAR mig men det är liksom INNAN allt det där gullandet som jag får stora darren.

Uhhhh, jag vill hem

Det kommer från att jag var på det där andra vettestället där de inte var så noga med hur det behandlade en känslig kille som mig.
Idag sa han det där vanliga som han alltid säger; Han är ju otroligt fräsch för sin ålder! Men vaddådå?
Det har jag ju alltid varit!! För min ålder? Jag har ALLTID varit fräsch för min ålder juh!
Helt onödigt besök, om jag får säga min mening.
Och stack mig i nacken gjorde han också! Faaan!
Fast det gjorde nästan inte ont alls...så det så....

Värre är att jag saknar Klinga!!!!!
Och husse, lite grann också...men mest Klinga.

Vaski/mjukiskillen

Mina namn och jag

Jag har tänkt på en sak. Det där med namn, alltså. Och hur många man kan ha, och ändå veta vem man är.
Då jag kom till husse och matte för länge sen så hette jag Vaski. Punkt slut.

Här hette jag Vaski. Veckan innan jag kom till
husetbus.

Men eftersom jag var en smula(hehe) otränad på att lyssna och och göra bra grejer så fick jag också heta VASKI!!!!!!!  Och ibland VASKINEJ!!!! Detta hette jag ofta samtidigt med att jag snattat från bordet eller fått tokryck och dragit matte in i en gran...typ. Fast den gången mattes finger pekade åt fel håll efter att jag fått bråttom in i en häck så hette jag ingenting....Det var nog lika bra, för jag tror inte det hade varit nåt vidare vackert....

Sen fanns det ju tillfällen då jag var tvungen att styra upp vid staketet och skälla ut nån fuling, då hette jag VASKIIIIIIIIIIIKOMHIT!!!!!
Men det var ju himla långt och krångligt att kalla mig så det slutade de ganska snart med. Jag fick istället lite annat att göra då fulhundarna gick förbi och fick då namnet Vaskiböbb. Det heter jag fortfarande. Oftast då jag gjort nåt duktigt eller ser extra gullig ut...Men eftersom jag är duktig och ser extra gullig ut väldigt ofta så räcker inte namnet till riktigt, därför de har varit tvungna att ge mig fler, såsom Vaskiböbben, Böbbeliböbb, Böbbis, Mammaspöjk och Pappaspöjk. Fast mest heter jag Vaskiböbb.
Eller Böbbeliböbb...

Vaskiböbb

Vaskiböbben

Böbbeliböbb, helt klart!

Böbbis

Pappas pöjk

Mammas pöjk åsså Lummistump

En som bodde i huset bredvid för länge sen kallade mig för Baskis, men  det var nog för att han hade fel på öronen.

På dagis heter jag ibland Smaskis, det har Fröknarna kommit på alldeles själva och när matte hämtar mig därifrån så brukar hon säga: -Hej, mattes Gris! Jag som sett att grisar har tryne, är hårlösa och låter nöffnöff.
Det enda som kan påminna lite är väl mitt senaste namn...

Efter att matte köpte mockasiner till mig så kallas jag TöffTöff...

Smaskis

Så himla lustigt att då jag går med
mockisarna på, så låter det som jag heter,
Töfftöff

Vaski/Kungen av många namn

Respekt... eller inte respekt

Vad är det för fel på ungdomen nu för tiden? De har ju INGEN respekt för de som är äldre. Annat var det i min ungdom, minsann.

Då jag kom till husetbus för 16 år sen så fanns den medelålders, mycket stilige kattherren Toker, redan där. Han tog hand om mig som en pappa, storebror och killkompis. Jag trodde vi skulle vara tillsammans för evigt.

Toker och jag

Men en dag följde han med matte i plåtlådan, det var sista gången jag såg honom. Det var helt konstigt utan honom eftersom vi varit tillsammans i en massa år.

Han hade åkt till Regnbågslandet, sa matte. Hon och jag saknade honom väldigt mycket men visade det på lite olika sätt,.. Hon genom att vattnet rann ur ögonen på henne bara nån sa Toker, och jag kissade vid dörren, jag. Det är en liten egenhet jag har då jag vill säga nåt viktigt. Även om jag är en pratsam tjej så behövs det ibland lite extra uppmärksamhet då det är viktiga grejer jag vill ha fram.
Som att jag saknade Toker.
Jättemycket!
Och därmed började eländet...
 En dag fanns det en liten rödhårig misse i vårt hus. Matte hade med denna lilla röding då hon kom från jobbet en dag(Eller hur är jag himla klok som vet att matte har ett jobb?).
Kissen fick heta Syrran.
Inte direkt lik den svarte, stilige Toker men jag gillade läget, Matte fick väl ta vad som fanns och en lika stilig katt som Toker fanns väl inte och kommer aldrig att finnas heller.

Syrran med oskyldig min. Sekunden efteråt hoppade hon på mig!

Jag försökte ta emot henne som Toker välkomnat mig men vad hände?. Hon gav mig stryk, den markattan! Bara jag visade mig. Och då jag gick på lådan så låg hon i bakhåll och överföll mig då jag som mest gjorde..hmmmm(2:an)

Så....
Jag kissade vid ytterdörren för att ge en vink till matte....

Hon har kämpat, matte min, hon är envis som attan så till slut fick hon ordning på rödtotten.

Syrran och jag kom till en hyfsat bra vapenvila och hon blev mer och mer snäll.
Snällhjälpen heter Feliway och finns nästan alltid i vårt hus...

Men så....

Helt plötsligt damp det ner en NY RÖDTOTT i husetbus!!!Varför då, undrade jag? Och den här var(och är) en riktig mardrömskatt! Cissan den förskräckliga kallar jag henne.

Cissan med mördarblicken

Först så var hon instängd i ena rummet däruppe, sen fick hon en sån där gallerdörr. Vi stod på varsin sida om den och bara glodde på varann. Men sen började den satmaran FRÄSA åt mig! VAAAA? Hon var ju sist och mycket yngre(det kände jag direkt) och borde ha varit jädrigt snäll mot mig, den FÖRSTA i Husetbus.

Ett tag var hon hyfsat lugn. Det var efter att hon smitit ut och inte hittat hem direkt. Åhhh, vad jag önskar att hon inte hittat hem alls! Det var hur lugnt som helst då bara jag och Syrran var här hemma. Och luddehögarna förstås. Men så kom hon hem efter 10 dar....mager och eländig.
Då gick det bra att fjäska minsann!
Vi kunde till och med ligga intill varann i soffan.
Men nu har hon visat sitt rätta jag. Hon ligger i bakhåll både här och där. Då jag skall gå förbi hoppar hon fram och skrämmer nästan ihjäl mig! Och det där med kattlådan har hon väl fått tips om från Syrran-förrädaren. För nu håller dem ihop mot mig!
Såååå....
Jag har lämnat ett meddelande vid dörren åt matte...

För ni skall veta att:
Jag är en mycket fredlig kisse och skulle aldrig komma på tanken att ge tillbaka. Matte säger ibland: Men Skrållan, ge igen, för tusan, du är ju äldst! Men då säger jag; "Att vara äldst är att vara klokast, och våld löser inga problem, matte".

Jag, Skrållan, den kloka

Men jag har något som inte odågorna har. Jag har lov att gå ut UTAN lina!! HA HA HA HA!!!
De går där i sina linor som bara räcker till halva tomten och då brukar jag springa förbi dem fram och åter för att visa vem som egentligen är drottningen i husetbus. Den av oss som har mattes största förtroende och ständigt bokad liggplats på hennes kudde.
Fredligt på alla sätt och vis, eller hur?

Räcker inte snöret längre, Cissan. Synd för dig då...tihi

Kolla här Syrran, Nu är jag här...

...och nu är jag HÄR!!!! 

Skrållan/Drottning av husetbus, för evigt

Mjaouuuuuu!!!

Igår upptäckte jag nåt hemskt! Att jag valde helt fel tvåbentingar till slavar den där gången för fyra år sen. Det måste ha varit mitt ungdomliga oförstånd. Man borde inte låta så små kattungar bestämma såna viktiga saker, tycker jag.
Undrar om det finns ångerrätt? Äsch, det har säkert gått för lång tid...

Så här var det, va;
Igår kom matte hem och gosade med mig som vanligt. Jag anade INGENTING av hennes onda planer.
Hon försvann upp i huset och kom tillbaka med en låda med gallerdörr på. Jag brydde mig inte värst mycket eftersom Skrållan just fått mat och som vanligt bara ätit upp hälften....Hon är väldigt slarvig med maten, Skrållan, och därför håller jag koll på det hon lämnar så den inte hinner bli förstörd....
Jag är en mycket ansvarsfull kisse, och har koll på mina systrar. De är ju inte mina RIKTIGA systrar, det vet jag såklart, jag är väl inte dum i huvudet heller, men om man heter SYRRAN så har man ett visst ansvar över alla, eller?

Så gissa om jag fick värsta chocken då matte plötsligt stoppade in mig i den där lilla plastlådan och stängde gallerdörren!!!
Och som om inte det vore nog, hon gick ut, ställde in lådan med mig i, i ett plåthus, satte sig själv bredvid och så började hela alltihop röra på sig! Tror matte på nåt sätt fick fart på alltihop, fråga mig inte hur....Det skumpade och hade sig och jag var livrädd hela tiden! Jag skrek det värsta jag hade och då började matte sjunga!?!? Som om DET skulle göra mig lugnare...

Som tur var så stannade plåtlådan efter en tid, tror matte hade ett finger med där också...men DÅ slog mig nästa tanke: Vad händer NU?
Och det behövde jag inte grunna på så himla länge, inte. Min sjungande matte tog buren med lilla mig i och gick in i ett hus där jag upptäckte flera plastlådor med mjaoande kissar i.
Vart hade jag hamnat? På styrelsemöte för alla evil kisseägare? De opålitliga tvåbentingarna som gillar att ge sina intet ont anande små gullefjun värsta chockskadorna for ever.
Jag kom av mig helt men glodde anklagande på matte då hon kikade in till mig och löjlade sig nåt så....Jag skämdes, vet ni! Som tur var tog hon inte upp sången därinne...DÅ hade jag dött, jag lovar!

Så kom det nån och ropade på mig och matte och vi gick in i ett rum där jag äntligen fick komma ut ur lådan. Guuuud, så skönt!
Kan ni förstå hur förnedrande det är att bli klämd och tagen på hur som helst av en okänd tvåbenting?
Och att ens matte- som man tror är ens bästa vän forever, säger att man är TJOCK. Vilket svek!
De diskuterade min vikt och jag fattade ingenting, ja. Var fanns felet, liksom?
Sen hörde jag en bra sak från den andra tvåbentingen,VETERINÄREN som hon kallas, hon sa att jag var en fin och go kisse men behövde annan mat att äta. Alltså var det mattes fel, tihi.
Sen blev det trist. Jag fick ett stick i nacken av vetten. Inte schysst, enligt mig.
Och så var det upprepning av början...Jag skrek och matte sjöng.
Sen var vi hemma igen. Och jag levde.

VA????

Du menar inte att jag skall sitta instängd?

Nääää!!!

Du är dum, dum, dum!!!

Syrran/Överlevande kisse

Lummi - Berömd och älskad av alla

Förlååååt alla beundrare, om jag har hållit mig borta från rampljuset en tid. Efter att jag var med i den berömda tidskriften Karlstad/Hammaröbladet så blev uppmärksamheten så stor att jag blev alldeles utmattad. Jag tog en timeout, helt enkelt.

Det började med att husse en dag tog mig med på eftersök för att lära mig nåt nytt. Jag visade honom direkt hur man gjorde, ja!

Eftersom jag var och är så attans bra så har jag fått hjälpa till att leta på riktigt, inte bara såna där fejkspår som husse och hans kompisar gör. De tror säkert att de kan lura mig, men hallå liksom! Jag vet väl skillnad på ett helt rådjur och en skånk. Det är väl bara Klinga som skulle kunna bli lurad....Nä, nu var jag nog lite elak, hon kan ju inte hjälpa att hon är ett våp....

I alla fall, eftersom det spred sig att JAG, den lilla vita ödmjuka lappishunden på Hammarö var världsbäst på eftersök så blev jag tillfrågad att vara med i tidningen. Efter hårda förhandlingar gällande ersättning så tackade jag ja. Jag krävde också att få ta med husse, ja han håller ju faktiskt längst ut i linan då vi är ute. Jag är inte knusslig utan kan dela med mig av berömmelsen.
Ödmjuka Lummi, det är jag det!

Ja, så kom då dagen för intervju och uppvisning av moi. Ni skulle varit med alltså, jag charmade alla!
Det togs massor av kort på mig både före, under tiden och efter jag spårade och som final fick jag visa mig på styva linan med lite schysta freestylemoves. Sånt jag gjorde förr i tiden, med min första matte, ni vet.
Behöver jag säga att de blev helt sålda på mig?

Ja, visst ja, husse och en farbror fick prata lite, jag har ju lite svårt att tala även om jag har ett mycket vackert, klockrent skall....

Nu bilder:

Här är vi på gång, husse och jag!

Här visar jag hur man gör då man letar skadade djur. Visst håller husse snyggt i linan?

Japp! Jag fann det!! Fast det var ju fejk, förstås

Betalningen!

Så här ser vi ut då vi eftersöker. Han med bössan är
farbror Roland, han gillar mig jättemycket, ja, vem gör inte det?
Hmmm, jag vet en som inte gillar mig, förresten.
En gubbe som muttrar fulord då han går förbi mig och matte.
Men vet ni, då MORRAR jag åt honom tebax. Då brukar
matte fnissa, tihi. Har minsann hört vad hon kallar honom
fast det passar sig inte att skriva.

Ja, detta var allt för nu. Jag är liiiiite orolig över vad Vaski kommer att säga om han upptäcker inlägget. Han är ju inte helt pantad på eftersök han heller. Faktiskt lika duktig som mig, fast det är lite jobbigt att erkänna. Men nu är han så gammal att han måste ta det lugnt, säger matte och husse, men ibland får han ändå följa med husse på spåräventyr och då blir jag så sur att jag kissar på golvet.
Matte säger att det kallas avundsjuka, det där jag drabbas av då.
Hon har då namn på allt....

Tallyhoo/The famous Lummi

Vaski och tvärstoppet

Voff, alla beundrare!
Vet ni, för ett tag sen var det nästan slut med mig! Ja, jädrar alltså. Det var så här, va:
Jag och syrrorna fick såna där smarriga grisgnagisar som helgsnacks helgen då jag fyllde 12 snygga år. Vi fick ligga i trädgården och gnaga i godan ro. Jag som är störst och bäst fick såklart den största gnagisen. Vem tror ni var först att äta upp? JAG, såklart! Solklar seger över sengångarna Lummi och Klinga som låg där och gnagde och gnagde.

Vet ni hur hård i magen man blir av grisrygg? Uhhhh.....

Så var det min födelsedag och vad tror ni hände då? Jag fick TÅRTA!!!!! Jaaaaaaaaa!!!!
Korv och leverpastej på en bädd av en skiva hundkorv.
Hann faktiskt känna smaken innan den halkade ner i svalget under 1/10 dels sekund....Gott.

Vaknade på natten och kände för att gnälla. Jag brukar göra det då och då....ganska ofta, faktiskt. Då jag tänker efter blir det nog en stund varje dag....ganska långa stunder...... med korta mellanrum.
Men....
Hela natten gick utan att nån hörde min klagan.

Men, på morgonen, äntligen, började matte röra på sig och DÅ drog jag igång gnällspjället ordentligt!
Men vet ni, då jag skulle resa mig så KOM JAG INTE UPP! Det gick inte hur mycket jag än försökte.
Matte blev blöt i ögonen och väckte husse och sen blev det fart!
Husse fick bära mig och alla snygga kilon överallt. Jag kunde ju inte stå på benen, vet ni.

Det slutade med ett besök hos helgvetten.
Jag är inte glad i vettar. Nää, det brukar alltid bli nåt skit med nålar och grejer, sen blir jag yr och mår illa för att till sist stå där med en fånig tratt runt skallen.
Nu fick jag som jag anade ett stick i nacken och tappade sen kontrollen heeeelt. Vilken förnedring då jag fick ligga på rygg med benen åt alla håll och FOTOGRAFERAS!
Dessutom kände jag hur kissnödig jag var....hade ju inte kunnat kissa då benen inte bar.

Kan ni förstå känslan då jag fick kissa efteråt? Tssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss.....hur länge som helst. Fick byta ben, vet ni.

Här har jag just fått ett stick i nacken och känner mig yr i bollen

Helt borta

Åsså fick jag ett stick till och då jädrar vaknade jag till.
Kände mig lurig så husse kom och klappade på mig.
Det är tur man har husse.

Och ni märker att jag skriver STOD på benen...
För det var inte benen eller ryggen det var fel på utan magen. Det var stopp i kanalen, vet ni. Det såg vetten på korten hon tog på mig. Så hon skickade en tant som stoppade nåt i rumpan på mig och wihhhiii vilken fart det blev på mig!
Jag gjorde gnällrekord innan det bar iväg ut och bajsa! Efteråt hörde jag matte yra om att jag gått ned 6 hg sen invägningen...Ny bajsrekord, Tada!
Om nu det är nåt att skryta med....

Att endast få äta vit gröt utan smak då syrrorna fått torrkulor med hundkorv är en orättvisa, tycker jag. Varför blev inte de också sjuka? Det hade inte varit mer än rätt! Gröten hade räckt till dem också.
Vet ni hur svårt det är att hetsäta kletig gröt? JÄTTEsvårt! Jag försökte, men den ville liksom inte följa med in i munnen utan kanande runt, runt i skålen. Det krävdes stor skicklighet av mig för att få i mig den.
Och detta under en hel vecka. Fast ibland fick jag fiskbullar i. Eller fisk. Det gjorde stilettassarna gröna av avund, hehe.

Men vet ni hur trött man blir av att ha ont i magen? Matte tog mig på värsta korta prommen men jag var ändå tvungen att vila. Jag som brukar dra varvet på gräsmattan och sen vända och dra tillbaks, dretsnabbt. Flera gånger.
Hoppas ingen såg mig. Pinsamt, annars.
Som om jag var en gammal hund!
Jag slapp i alla fall tratt.
Alltid nåt....

Vaski/ snyggkungen

Matte å ja

Matte och jag brukar ofta ha långa pratstunder på morgonen. 

VA?? Var det nån som sa att inte katter kan tala? Kanske inte ANDRA katter men nu handlar det om mig, eller hur? 

Alltså, vi brukar p r a t a med varann. PUNKT

Matte är ju den som gör knäppaste ljuden medan jag håller mig till en rimlig skala av ord. Ja, varför överdriva?

Då matte frågar; -Vill du ha mat, Skrållan? Så svarar jag: -NÄ! Då brukar matte fråga igen: -Men Skrållan, vill du verkligen inte ha nån mat? Och tänk, då brukar jag busa till det och säga: -Mjaaaaaa!!! 

Med två ord har jag fått matte att förstå precis vad jag vill utan en massa onödigt sladder. Matte kallar det att vara tyyyydlig. 

Bra, va?

Då jag vill ut får jag ibland lägga till några fler läten, så här va: MÄHMÄHMÄHMÄH!!! och samtidigt springa fram och åter, matte-hallen. 

På frågan; -Vill du gå ut, Skrållan? svarar jag; -MJAAAAA!!!

Jag har nämligen nåt som inte rödtottarna har, jag har TILLSTÅND att gå ut utan sele och lina.

Yes!!!

Det har jag haft en massa år. Det KAN ha haft att göra med de där kisspölarna som så oturligt hamnade på andra ställen än i lådan...

Det kallas utpressning, enligt matte. NÄÄÄ, säger jag då.

Ja, så där brukar vi munhuggas, matte och jag. 

Fast vi tycker jättemycket om varann. Särskilt matte...

Tihi.

 Nu är det sommar och då vill jag ut jätteofta...och sen in igen. Om och om igen. Det är bra för mattes figur. Jag har trimmat henne i minst 10 år. Husse är däremot körd, halvdöv som han är, så får jag ju skrika mig hes utan att han tar det minsta lilla hastiga steg mot dörren. En gång fick jag vara ute hela natten. Då var jag inte glad på morgonen. Fick sitta på trappan hela natten. Bläää! Då husse öppnade dörren så fick han höra!!

 MRÄMRÄMRÄMRÄMRÄMRÄ!!

Och så gick jag till matskålen och utbrast; MÄÄÄÄÄÄHHH!

Hårbollspya, så han skämdes, tihi!

Fast han har sagt att han inte skall göra om det. Min husse det. Vi tycker om varann, vi också. Mest han....

Tihi.

Det bästa man har, har man på bordet. Och då menar
matte inte frukosten....

DÅ matte sitter i bersån och grillar sig rosa i solen, så håller jag
henne ofta sällskap. 

 Här kommer min sommarrullning!!!!
Kolla nu!

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Snygga moves, eller hur?
Är särskilt nöjd med 1:an. Matte tycker 8:an, hon. NÄÄÄÄÄÄ, tycker jag.
Nu chillar vi, hon och jag. Hon ser på bildburken och jag ligger intill och muttrar lite förnöjt; mrrrrmrrrrrmrrrrrr.
Vi är inte helt ensamma med varann. Fast vi har MEST varann, hon och jag, så det gör inget att soffan är full av pälsklingar(hennes ord) för jag vet att det är mig hon gillar mest.
Fast det säger hon kanske till alla?
NÄÄÄÄÄ!

Skrållan/

Att rymma eller inte (kunna) rymma, det är frågan?

Sen vi hördes sist har det hänt lite grejer. Ja, inga märkvärdigheter mer än att jag råkade smita ut då matte och husse vände ryggen till. Ja, det var hur lätt som helst att lura tvåbentingarna! Jag satt bakom gardinen och gled som en vindpust ut då en gästtvåbenting gick ut för att blåsa rök. Hur skulle den veta hur bäst i världen jag är på att smyga, tihi?

Ärligt, så var det inte jättekul att vara på utsidan mer än en liten stund. men då jag ångrade mig så var det försent. Då hade jag redan villat bort mig. Och några råttisar fann jag inte heller så magen blev tom värsta snabba. 

Ibland hörde jag väl nån som ropade mitt namn men vågade mig inte fram. Blev väl lite knäpp i hövve och var inte säker på vem det var...fast det lät väldigt likt nya matte.

Och sen nåt pinsamt....Hrmfp..Jag blev bortjagad av några gangsterkatter som sa att de ägde kvarteret. Flera gånger, men det skall nog få nästa gång jag rymmer...

Fast det är nog så att inte blir nån mer smitning för min del...på ett tag i alla fall. Tills jag klurat HUR...
Tvåbentingarna har upptäckt min gamla "utgång" nämligen....För ett tag sen var jag lite oförsiktig och smet ut då matte inte hade ryggen åt...hon fann mig nästan direkt. Och upptäckte såklart mitt ställe snabbt som attan..De är inte helt dumma de där tvåbentingarna. Får lära mig att vara försiktig...

Attans!!!! 

Sen kom matte hem med en sele. Fick prova den då matte grävde hålor i marken på baksidan av huset. Var livrädd att gangsterkatterna skulle se mig! Tror jag klarade mig, men däremot var Syrran skitförbannad då jag kom in! Och då gav jag såklart igen. Värsta tjejfajten blev det! Lite upplyftande faktiskt, men....,
Matte förstörde som vanligt.
Jag fick börja om i "förstarummet" med rutmönstret i dörren. Syrran och Skrållan på utsidan och jag på insidan.
Jag fick ge upp. Det sved som tusan men jag längtade ju ut, för tusan.
Så nu är vi vänner(hm) igen.

Och när jag trodde att allt var lugnt och fint igen så kom nästa grej...matte stoppade mig i en låda med lås och tog mig till en tvåbenting som gav mig ett jäkla stick i nacken!
Hur mycket skall man behöva stå ut med egentligen?
Men jag kommer igen.
Matte har glömt klippa mina klor....

Cissan/Utbrytardrottning

Cissan, nytt namn och adress

Hej! Jag heter tydligen Cissan. Förr hette jag Sissi. Så kan det gå. Man får vara flexibel som katt.

Det blev tydligen nåt vajsing  med min första matte och husse så rätt som det var så fick jag bo ute hos hästarna. Gissa hur många rådisar jag åt under den tiden? Smaskens! Men det var lite för kallt för att jag skulle gilla det i längden.

 Så helt plötsligt fick jag ett nytt hem bland en massa andra kissar och ,,,,lurviga saker. 

De kallas HUNDAR har jag fått lära mig. De är jättesnälla men lite dumma i huvet, om jag får säga min mening.

Tvåbeningarna är helt ok enligt mig. Lite larviga, men jag får väl stå ut....De har ju gett mig ett jättehus med smarrig mat och flera sovplatser att välja på så jag får väl stå ut med deras fjäskande. För ärligt, de är löjligt larviga!

Nåt jag är lite missnöjd med är ändå lekisarna. Värsta skiten!! Hur svårt kan det vara att skaffa rejäla saker? De där små löjliga bollarna och vipporna är ju rena skiten!!! Och den där senaste fågelgrejen...den verkade ju så himla bra då den kvittrade så kul...även på natten, då alla andra sov...men som vanligt så gick det hur lätt som helst att plocka fjädrarna av den. Och hur kul är det med en fågellekis utan fjädrar? Nä, just det, inget kul alls.

Nu har jag vågat mig ner en våning. Där finns massor av intressanta saker. Som att jag kan sitta på ett bräde och titta på fladderfäna utanför. Jag skulle allt bra gärna vilja vara utanför och....hmmm, det vill ni kanske inte veta...Har man varit stallkatt så har man en viss fäbless för att döda, får ni förstå.

För ett tag sen kom det flera tvåbentingar med en attans stor klättergrej som jag började gilla nästan direkt. Vad tror ni hände? Den var helt plötsligt borta!!!!
Nu straffar jag mina tvåbentingar med att ligga på deras kläder i mörka skrubben hela dagarna.

Det finns en katt här som försöker se ut som mig. Hon heter Syrran.  Men hon är absolut inte MIN syrra!!!!För mig är hon en mycket blek kopia av mig, fast mycket tjockare, hehe. Ni skulle se hennes mage!!!
Vi är inte HELT överens, får jag väl erkänna, även om vi båda är röda.

Det här är jag

Det här är Syrran. Kolla magen!!!! 

Men den andra....hmmm...eller första kissen är som en morsa åt mig .Hon heter Skrållan och är en sköldpadda...säger vissa. Hmmm, jag som är väldigt allmänbildad har för mig att en sköldpadda ser ut som en upp och nedvänd skål...Det gör INTE Skrållan.
Nåja, nån har fel och det är inte jag.
Vi brukar i alla fall busa nåt otroligt och sen så somnar vi på stört.
Jag är lite avis på Skrållan för ibland får hon gå ut. Alldeles själv.
Fast det verkar inte vara så himla kul därute, för hon jamar nästan direkt och vill in. Fast såklart vill hon vara med mig, det är ju därför, får ni förstå.

Nåt som är lite jobbigt är det där med vart jag skall äta. Först var det all inclusive  men tydligen har tiden gått ut, för nu envisas HON med att servera maten där de andra två äter. Känns som om jag borde klaga men vet inte riktigt vart.. Man har ju en viss stolthet, liksom.

Nåja, jag är ju en ganska smidig kisse och tar da´n som den kommer och förr eller senare så blir det som jag vill.
Så är det med det.

Cissan den allsmäktiga