Tuffa tider...
Nu är det synd om mig, skall ni veta! Trodde att jag hade läget under kontroll här i huset men vad händer, ju matte kommer hem med en liten katt, SAMTIDIGT som Klinga börjar lukta sådär...så jag måste gnälla jättemycket hela tiden. Det är ett minne långt bak i skallen som gör sig påmind, från tiden innan jag vaknade hos vetten utan kulor i grenen. Å vet ni, igår kom jag på mig själv med att hoppa upp på Klingas rygg och...då kom husse och röt; VASKI NEJ!!! Å jag som blir så ledsen då man ryter åt lilla mig...Och så var det katten då, jag måste ju kolla den hela tiden så den inte gör nåt knäppt, man vet aldrig. Som då den satt på mattes hövve! Jag blev helt chockad och gnällde värre än nånsin! Men matte sa bara: Sluta Vaski, har ni hört så stolligt, hon har katten på hövve och så får jag skäll! Vi andra får minsann inte sitta på hennes hövve eller ens klättra på ryggen som den också gjorde! Nä, nu är det jobbigt att vara vovvekille här i huset kan jag lova. Jag trodde jag var värsta bamsekillen jag, men den lilla kissemissen fräste och spottade på mig som en riktig huligan. Värst är att Klinga och kissen verkar komma överens. Klinga går omkring i sina fjantiga trosor och är bara mild och fin men om ett tag så kommer hon att svansa runt mig och dofta ÄNNU mer och då kommer jag att GNÄLLA värsta ever! Hör ni det, matte och husse!!!
Vaski/avsatt kung