Värmskogsexpressen

Det hände jättemycket roligt igår! Redan efter bajspromenaden kände jag att det var nå´t på gång. För säkerhets skull gnällde jag lite utifall inte jag skulle ingå i händelserna. Helt i onödan visade det sig. Matte och husse bylsade på sig värsta polarkläderna och packade in sig själva och oss i bilen. Nu fick inte Klinga vara med så länge utan lämpades av hos hussefar och hussemor.

Så åkte vi jättelänge långt ut på landet och jag somnade faktiskt en stund. Så stannade bilen och vem står utanför om inte Fröken. Ni vet hon som jag blev så rädd för efter att jag hade varit bara LITE dum i skolan. Hon hade en liten hund med sig som alla gullade med hela tiden. Den hette Störning. Så dök alla hundar från skolan upp och så skulle vi öva. Det är så kul att öva att jag blir busig och får spring i bena i början. Det är inte bra, det får vi inte, säger Fröken.

Vi övade att jag var lös och matte skulle ropa på mig och jag skulle komma DIREKT! Det gick strålande, som vanligt. Nä, nu ljög jag lite. Vi övade att Fröken och Störning stod och busade och jag fick "varsågod" att gå fram till dom och hälsa. Va! Det har jag aldrig fått förr. Jag blev alldeles till mig och busig så även om matte haft trumpetröst så hade jag ändå inte hört. Till sist hördes både husses och mattes JÄTTESTRÄNGA röster långt bort: Vaski, HÄR! -Ledsen Störning, måste kila!

En annan övning var att matte gav bort mig till Fröken och gick iväg. Hon gick jättelångt bort så jag inte såg henne. Så ropade hon: Vaski, HÄR! Då fick jag äntligen springa jättefort och långt men då jag kom fram så var det fortfarande spring kvar i benen. -Matte, måste ta ett varv, gud vad kul jag har, yiiiha, tjoho, men helt plötsligt var det roliga slut. Matte hördes igen: Vaski, HÄR!Eftersom springet ändå började ta slut i benen så var det lika bra att göra som hon sa. Se´n gick jag vid hennes sida hela vägen tillbaka.

Sist och roligast var ändå då jag fick selen och linan på och nosade upp ett spår! Det luktade färskt som attan och jag bara forsade fram på ängen. Måste vara ett sårat rådjur, tänkte jag. Mycket riktigt, i bortre ändan av ängen låg ett rådjur, nåja, kanske inte hela men nästan. Jag fick bära rådjurskroppen hela vägen till bilen. Gud, så snygg jag var!

Nu fattar ni säkert varför jag inte orkade blogga igår, helt slut var jag men mycket nöjd med dagens insats.

Vaski/På spåret