Upp som en sol...ned som en pannkaka!
I helgen fick vi springa i skogen igen! Varje gång vi kommer till Bonäs som skogen heter så MÅSTE vi bara bajsa. Även om vi har bajsat för en timme sen så...MÅSTE vi bajsa igen! Matte och husse skakar på huvudet varje gång och säger: -Vi måste vara de enda i världen som tar upp bajset i skogen, men skitsamma, vi gör det ändå. Så går vi en bit med koppel på och det är JÄTTEJOBBIGT eftersom vi vet vad som väntar. Matte och husse säger att vi skall vänta tills vi har värmt upp, skitsnack, tycker vi! Varma blir vi ju direkt vi börjar springa så varför vänta, pjuitt! Efter ungefär 1000 år så fick vi äntligen av oss kopplen och yihaaa!!!! Sprang, sprang, sprang vi som tokar och nosade, nosade, nosade och...nosade.
På kvällen efter maten raglade vi omkull och somnade. Orkade nästan inte kissa natten. Så skall vovvar ha det tycker vi. Sen hörde vi ett otäckt samtal mellan husse och matte om oss. -Nu får vi väl ha linor på dom i fortsättningen för det är väl fullt med bebisar i skogen, sa matte. VAAA, bebisar i skogen, där skall dom väl inte vara heller försökte vi, men ingen bryr sig väl om små vovvars åsikter. Lillmatte Anna har en bebis i magen har vi förstått och HON skulle aldrig lämna sin bebis i skogen då den kommit ut, det vet vi. Nä, nån har lurat matte och husse det är vi säkra på! Säkert såna där hundhatare som inte vill att vi skall få vara fria och springa hur som helst, vilka hundplågare. Vi är dömda att gå i koppel för tid och evighet, snyft! Och till på köpet så fick Vaski en fästing också så nu har matte och husse sprutat sån där moja i nacken på oss så nu får vi inte gosa med varann på JÄTTELÄNGE! OOOÄÄÄÄÄ!!!
Dom små stackarna Vaski och Klinga