Om oss

Utan Vaski, vår första lappis hade aldrig denna blogg sett dagens ljus. Han kom till oss som 3-årig ouppfostrad tjocksmock och förändrade våra liv fullständigt! Hans och mina åsikter om hur man beter sig som hund visade sig gå isär. Vaski blev den första av alla våra husdjur att beskriva sina vedermödor tex med matte i snöret. Han hade i viss mån gästbloggare vid namn Toker, den svarta kattkillen som redan fanns i huset tillsammans med Skrållan, kattjejen men vassa klor och skinn på nosen. Sen utökades flocken med Klinga, lappisprinsessan som hatade att gå ut i regnet, Syrran, röda kattjejen som kom efter att Toker gått till Regnbågslandet, Lummi, som kommit och gått under flera år men som tillslut fick bli vår alldeles egna tokfia, nytillskottet Blixten, en randig kattkille med stor aptit på livet men också matskålens innehåll och så Glittra, en yrhätta med en ständigt viftande svans och hennes valpar Humle och Dumle som redan gjort sig kända som bloggare.. Alla dessa pälsklingar har ibland något på hjärtat här i bloggen. Vaski, Toker, Skrållan, Cissan, Lummi, Klinga och Humle bor numera i Regnbågslandet men hör ibland av sig via himmelsk länk.

fredag 17 januari 2020

Lummis kränkning

Här ser ni en djupt kränkt lapphund som heter Lummi, dvs jag. Om ni skrattar så kommer jag-lapphunden att DÖDA er...på nåt sätt som jag inte har bestämt än. 
Varför? Ja men ni ser väl? Jag har ju fått husses kallingar på mig! Ser ju inte klokt ut, juh! 

Det är så här va, att jag råkade avslöja mig igår då det kliade och sved nåt otroligt mycket i ändalykten på mig och jag försökte bita bort det jobbiga då vi var ute på kiss och bajsäventyr i hagen. Matte var snabb som en kobra(en attans snabb orm med vassa och giftiga tänder) att upptäcka detta och så var det ner i källaren och tvätta rumpestumpen.
Säg inget till henne, men det var jätteskönt att bli duschad i rumpestumpen. Det har faktiskt gjort så ont att jag har haft lite svårt att röra mig, vet ni.
Men vem vill visa upp sin rompa hur som helst då det trilskas därbak? Inte jag i alla fall...den som gör det är ju dum i hela hövve, tycker jag.
Så jag har försökt bota mig själv jag. Det har gått sådär...Jag har slickat bort allt hår därbak men inte har det blivit bättre inte, det svider som attan. Vete tusan varför, men det gör ont i allafall.
Sååå...då matte tvättade rompa mi så hojtade hon till och sa; men lilla gumman då, det här ser inte bra ut! Inte vet jag, ville jag säga, har svårt att titta mig själv i rompa. 

Idag kom hon hem och vi mötte henne lika glatt som alltid och som om det inte vore nog så fick vi leta godis i stora hagen! Jättekul!
Då visste jag inte vad som väntade...

 


Det blev ny dusch i rumpan, men sen....Kan ni förstå hur skämmigt det är att inse att man har fått husses kallingar på sig?!?!?!
Inte helt skoj då hon satte på mig de här löjliga hornen i julas heller...men inget mot idag! Jag försökte springa ifrån de jädrans kallingarna förut men de satt kvar...
Vi fick varsin gnagis av matte efteråt, kändes som en muta faktiskt, men vad tusan, den var ju god. Nu ligger jag och bara...lider. 
Funderar på att lämna in en anmälan till kränkningscentrum för hundar.
Mattes julbild på mig.
Jag är väl inte helt osnygg ändå?
Ni okränkta vovvar, var lyckliga!

Lummi/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar