Om oss

Utan Vaski, vår första lappis hade aldrig denna blogg sett dagens ljus. Han kom till oss som 3-årig ouppfostrad tjocksmock och förändrade våra liv fullständigt! Hans och mina åsikter om hur man beter sig som hund visade sig vara helt olika. Vaski blev den första av alla våra husdjur att beskriva sina vedermödor. Han hade i viss mån gästbloggare vid namn Toker, den svarta kattkillen som redan fanns i huset tillsammans med Skrållan, kattjejen men vassa klor och skinn på nosen. Sen utökades flocken med Klinga, lappisprinsessan som hatade att gå ut i regnet, Syrran, röda kattjejen som kom efter att Toker gått till Regnbågslandet, Lummi, som kommit och gått under flera år men som tillslut fick bli vår alldeles egna tokfia, nytillskottet Blixten, en randig kattkille med stor aptit på livet men också matskålens innehåll och så Glittra, en yrhätta med en ständigt viftande svans och hennes valpar Humle och Dumle som redan gjort sig kända som bloggare.. Alla dessa pälsklingar har ibland något på hjärtat här i bloggen. Vaski, Toker, Skrållan, Cissan, Lummi och Klinga bor numera i Regnbågslandet men hör ibland av sig via himmelsk länk.

lördag 4 januari 2020

Humle och morsan

Alltså, min mamma, va, hon är en riktig klumpeduns! Fast snabb...Det är tufft för en kille att inte hinna med då hon drar iväg som en virvelvind, vänder i luften och kommer tillbaks i samma spår och ger en värsta tacklingen. Fast hon är min mamma och jag älskar att busa med henne. Jag skall träna på att bli bättre på att springa fort och vända i luften precis som hon
Så nu har jag ont i benet igen. Jätteont! Det gör så ont att jag skriker och gnäller, särskilt då jag legat och vilat. Men den där morsan bryr sig inte ett dugg, hon!

Morsan Glittra, chillar med matte

Det är matte och husse som bryr sig om mig. De bär mig nerför långa trappan på morgonen, då jag är kiss och bajsnödig.
Igår gjorde matte nåt knepigt med mig och det var jättegott, ja så skönt att jag stönade! Fast samtidigt var jag rädd att det skulle göra ont, men vet ni, efter att hon klämt och grejat med min framsida och mitt ena ben så kändes inte lika ont längre! Då matte mixtrade med mitt ben så var det slappt och inte alls så där ont som tidigare!
Matte måste ha magiska händer hon, fast på kvällen försvann det där braiga som hon gjorde och det började göra ont igen då jag vaknade tillsammans med husse och matte då de såg på tv-n.
Ehhh.....
Det där händer faktiskt rätt som det är, alltså att matte och husse tittat på bildburken men plötsligt sussar så sött i soffan tillsammans med oss alla pälsklingar.
Då vi sover som bäst reser de sig yrvaket upp och hojtar; Nä, NU måste vi gå och lägga oss men först nattkiss. För oss, antar jag. Har aldrig sett att de nattkissar med oss...

I natt kom det onda igen och jag skrek varje gång jag rörde på mig.
Stackars mig!!!!
Jag är säker på att jag väckte både husse och matte så de kunde tycka synd om mig...nån av dem mumlade i alla fall nåt tröstande... Men tänk om: Jag, stackars Humle ligger i smärtor utan att nån bryr sig!!!
Så hemskt!!!
Jag har hört att det finns både vovvar och kissar som ingen bryr sig om, har ni hört så hemskt?!? Så kan väl inte hussar och mattar göra heller! Slänga ut sin bästa vänner till kyla och svält.  I så fall är de dumma och skall sitta i bur, det tycker jag vore jättebra.
Min matte och husse behöver inte sitta i bur. De är godkända av mig. Och vad jag har förstått, av Lummi, Klinga, Morsan och de båda morrhårsdjuren Syrran och Cissan också.
Och sen har jag ju min förstamatte också, hon är världsbäst hon också!

Men vet ni, förut åkte matte iväg utan mig! Hon brukar ju alltid ta med mig i plåtlådan men inte nu. Som tur var kom husse hem och räddade mig strax efter. Eller räddade mig vet jag inte, men tyckte synd om mig och det var det viktigaste.
Men vet ni!?!?
Han kunde också det där som matte gjorde med mig!! Nu kan jag gå utan att skrika och då matte kom hem så mötte jag henne utan att halta.
Och vet ni, vi fick varsin sån där jättegod gnagis! Då min var slut så knyckte jag Klingas då hon tröttnade...hahaha!
Då jag får en gnagis så lägger jag
mig alltid i bädden och myser
Då man är valp så får man göra sånt, för sen är det nog kört är jag rädd.
För...
Klinga brukar ju redan morra ilsket då jag vill sno hennes mat. Hon är ju hur långsam som helst att äta, förstår ni. Fattar inte varför?
 Såååå jag får nog ta tillvara den här tiden innan jag blir stor pöjk.
Förut åt jag så snabbt att maten fastnade i halsen och då skrek jag för det gjorde dödligt ont, juh! Efter det fick jag en matskål med krumelurer i. Ur den kan jag inte lassa i mig maten på 1 sekund  men jag är ändå hyggligt snabb att få i mig matkulorna. Utan att det gör ont. Bra, va?
Nu är det snart kvällsmat. Lummi sitter och påminner husse och matte. Gnäller som bara den.

Men...
Husse sitter med sin pratmojäng och matte med sin dator, och har fullt upp att blogga med mig,
ni får ju förstå, jag måste ju ha hjälp med bloggandet, jag är ju bara en valp, juh!

Ojj, nu har Lummi fått fart på husse så nu får jag avsluta snabbt som attan!
Voff, på er!

Humle/ Kungvalp




2 kommentarer:

  1. Så tur attmatte kan lindra ditt onda. Dumma mamma som bara måste busa så. Du får säga till att Glittra får komma och busa med Bullen. Bullen och mamma brukar busa som bara den och nu är det länge sen.Kram från förstamatte

    SvaraRadera
  2. Ja, DET var en bra idé! Skall säga till husse och matte att morsan får åka på semester till förstamatte och Ragna ett tag.
    Kraaaam och nospuss

    SvaraRadera