Respekt... eller inte respekt

Vad är det för fel på ungdomen nu för tiden? De har ju INGEN respekt för de som är äldre. Annat var det i min ungdom, minsann.

Då jag kom till husetbus för 16 år sen så fanns den medelålders, mycket stilige kattherren Toker, redan där. Han tog hand om mig som en pappa, storebror och killkompis. Jag trodde vi skulle vara tillsammans för evigt.

Toker och jag

Men en dag följde han med matte i plåtlådan, det var sista gången jag såg honom. Det var helt konstigt utan honom eftersom vi varit tillsammans i en massa år.

Han hade åkt till Regnbågslandet, sa matte. Hon och jag saknade honom väldigt mycket men visade det på lite olika sätt,.. Hon genom att vattnet rann ur ögonen på henne bara nån sa Toker, och jag kissade vid dörren, jag. Det är en liten egenhet jag har då jag vill säga nåt viktigt. Även om jag är en pratsam tjej så behövs det ibland lite extra uppmärksamhet då det är viktiga grejer jag vill ha fram.
Som att jag saknade Toker.
Jättemycket!
Och därmed började eländet...
 En dag fanns det en liten rödhårig misse i vårt hus. Matte hade med denna lilla röding då hon kom från jobbet en dag(Eller hur är jag himla klok som vet att matte har ett jobb?).
Kissen fick heta Syrran.
Inte direkt lik den svarte, stilige Toker men jag gillade läget, Matte fick väl ta vad som fanns och en lika stilig katt som Toker fanns väl inte och kommer aldrig att finnas heller.

Syrran med oskyldig min. Sekunden efteråt hoppade hon på mig!

Jag försökte ta emot henne som Toker välkomnat mig men vad hände?. Hon gav mig stryk, den markattan! Bara jag visade mig. Och då jag gick på lådan så låg hon i bakhåll och överföll mig då jag som mest gjorde..hmmmm(2:an)

Så....
Jag kissade vid ytterdörren för att ge en vink till matte....

Hon har kämpat, matte min, hon är envis som attan så till slut fick hon ordning på rödtotten.

Syrran och jag kom till en hyfsat bra vapenvila och hon blev mer och mer snäll.
Snällhjälpen heter Feliway och finns nästan alltid i vårt hus...

Men så....

Helt plötsligt damp det ner en NY RÖDTOTT i husetbus!!!Varför då, undrade jag? Och den här var(och är) en riktig mardrömskatt! Cissan den förskräckliga kallar jag henne.

Cissan med mördarblicken

Först så var hon instängd i ena rummet däruppe, sen fick hon en sån där gallerdörr. Vi stod på varsin sida om den och bara glodde på varann. Men sen började den satmaran FRÄSA åt mig! VAAAA? Hon var ju sist och mycket yngre(det kände jag direkt) och borde ha varit jädrigt snäll mot mig, den FÖRSTA i Husetbus.

Ett tag var hon hyfsat lugn. Det var efter att hon smitit ut och inte hittat hem direkt. Åhhh, vad jag önskar att hon inte hittat hem alls! Det var hur lugnt som helst då bara jag och Syrran var här hemma. Och luddehögarna förstås. Men så kom hon hem efter 10 dar....mager och eländig.
Då gick det bra att fjäska minsann!
Vi kunde till och med ligga intill varann i soffan.
Men nu har hon visat sitt rätta jag. Hon ligger i bakhåll både här och där. Då jag skall gå förbi hoppar hon fram och skrämmer nästan ihjäl mig! Och det där med kattlådan har hon väl fått tips om från Syrran-förrädaren. För nu håller dem ihop mot mig!
Såååå....
Jag har lämnat ett meddelande vid dörren åt matte...

För ni skall veta att:
Jag är en mycket fredlig kisse och skulle aldrig komma på tanken att ge tillbaka. Matte säger ibland: Men Skrållan, ge igen, för tusan, du är ju äldst! Men då säger jag; "Att vara äldst är att vara klokast, och våld löser inga problem, matte".

Jag, Skrållan, den kloka

Men jag har något som inte odågorna har. Jag har lov att gå ut UTAN lina!! HA HA HA HA!!!
De går där i sina linor som bara räcker till halva tomten och då brukar jag springa förbi dem fram och åter för att visa vem som egentligen är drottningen i husetbus. Den av oss som har mattes största förtroende och ständigt bokad liggplats på hennes kudde.
Fredligt på alla sätt och vis, eller hur?

Räcker inte snöret längre, Cissan. Synd för dig då...tihi

Kolla här Syrran, Nu är jag här...

...och nu är jag HÄR!!!! 

Skrållan/Drottning av husetbus, för evigt

Mjaouuuuuu!!!

Igår upptäckte jag nåt hemskt! Att jag valde helt fel tvåbentingar till slavar den där gången för fyra år sen. Det måste ha varit mitt ungdomliga oförstånd. Man borde inte låta så små kattungar bestämma såna viktiga saker, tycker jag.
Undrar om det finns ångerrätt? Äsch, det har säkert gått för lång tid...

Så här var det, va;
Igår kom matte hem och gosade med mig som vanligt. Jag anade INGENTING av hennes onda planer.
Hon försvann upp i huset och kom tillbaka med en låda med gallerdörr på. Jag brydde mig inte värst mycket eftersom Skrållan just fått mat och som vanligt bara ätit upp hälften....Hon är väldigt slarvig med maten, Skrållan, och därför håller jag koll på det hon lämnar så den inte hinner bli förstörd....
Jag är en mycket ansvarsfull kisse, och har koll på mina systrar. De är ju inte mina RIKTIGA systrar, det vet jag såklart, jag är väl inte dum i huvudet heller, men om man heter SYRRAN så har man ett visst ansvar över alla, eller?

Så gissa om jag fick värsta chocken då matte plötsligt stoppade in mig i den där lilla plastlådan och stängde gallerdörren!!!
Och som om inte det vore nog, hon gick ut, ställde in lådan med mig i, i ett plåthus, satte sig själv bredvid och så började hela alltihop röra på sig! Tror matte på nåt sätt fick fart på alltihop, fråga mig inte hur....Det skumpade och hade sig och jag var livrädd hela tiden! Jag skrek det värsta jag hade och då började matte sjunga!?!? Som om DET skulle göra mig lugnare...

Som tur var så stannade plåtlådan efter en tid, tror matte hade ett finger med där också...men DÅ slog mig nästa tanke: Vad händer NU?
Och det behövde jag inte grunna på så himla länge, inte. Min sjungande matte tog buren med lilla mig i och gick in i ett hus där jag upptäckte flera plastlådor med mjaoande kissar i.
Vart hade jag hamnat? På styrelsemöte för alla evil kisseägare? De opålitliga tvåbentingarna som gillar att ge sina intet ont anande små gullefjun värsta chockskadorna for ever.
Jag kom av mig helt men glodde anklagande på matte då hon kikade in till mig och löjlade sig nåt så....Jag skämdes, vet ni! Som tur var tog hon inte upp sången därinne...DÅ hade jag dött, jag lovar!

Så kom det nån och ropade på mig och matte och vi gick in i ett rum där jag äntligen fick komma ut ur lådan. Guuuud, så skönt!
Kan ni förstå hur förnedrande det är att bli klämd och tagen på hur som helst av en okänd tvåbenting?
Och att ens matte- som man tror är ens bästa vän forever, säger att man är TJOCK. Vilket svek!
De diskuterade min vikt och jag fattade ingenting, ja. Var fanns felet, liksom?
Sen hörde jag en bra sak från den andra tvåbentingen,VETERINÄREN som hon kallas, hon sa att jag var en fin och go kisse men behövde annan mat att äta. Alltså var det mattes fel, tihi.
Sen blev det trist. Jag fick ett stick i nacken av vetten. Inte schysst, enligt mig.
Och så var det upprepning av början...Jag skrek och matte sjöng.
Sen var vi hemma igen. Och jag levde.

VA????

Du menar inte att jag skall sitta instängd?

Nääää!!!

Du är dum, dum, dum!!!

Syrran/Överlevande kisse

Lummi - Berömd och älskad av alla

Förlååååt alla beundrare, om jag har hållit mig borta från rampljuset en tid. Efter att jag var med i den berömda tidskriften Karlstad/Hammaröbladet så blev uppmärksamheten så stor att jag blev alldeles utmattad. Jag tog en timeout, helt enkelt.

Det började med att husse en dag tog mig med på eftersök för att lära mig nåt nytt. Jag visade honom direkt hur man gjorde, ja!

Eftersom jag var och är så attans bra så har jag fått hjälpa till att leta på riktigt, inte bara såna där fejkspår som husse och hans kompisar gör. De tror säkert att de kan lura mig, men hallå liksom! Jag vet väl skillnad på ett helt rådjur och en skånk. Det är väl bara Klinga som skulle kunna bli lurad....Nä, nu var jag nog lite elak, hon kan ju inte hjälpa att hon är ett våp....

I alla fall, eftersom det spred sig att JAG, den lilla vita ödmjuka lappishunden på Hammarö var världsbäst på eftersök så blev jag tillfrågad att vara med i tidningen. Efter hårda förhandlingar gällande ersättning så tackade jag ja. Jag krävde också att få ta med husse, ja han håller ju faktiskt längst ut i linan då vi är ute. Jag är inte knusslig utan kan dela med mig av berömmelsen.
Ödmjuka Lummi, det är jag det!

Ja, så kom då dagen för intervju och uppvisning av moi. Ni skulle varit med alltså, jag charmade alla!
Det togs massor av kort på mig både före, under tiden och efter jag spårade och som final fick jag visa mig på styva linan med lite schysta freestylemoves. Sånt jag gjorde förr i tiden, med min första matte, ni vet.
Behöver jag säga att de blev helt sålda på mig?

Ja, visst ja, husse och en farbror fick prata lite, jag har ju lite svårt att tala även om jag har ett mycket vackert, klockrent skall....

Nu bilder:

Här är vi på gång, husse och jag!

Här visar jag hur man gör då man letar skadade djur. Visst håller husse snyggt i linan?

Japp! Jag fann det!! Fast det var ju fejk, förstås

Betalningen!

Så här ser vi ut då vi eftersöker. Han med bössan är
farbror Roland, han gillar mig jättemycket, ja, vem gör inte det?
Hmmm, jag vet en som inte gillar mig, förresten.
En gubbe som muttrar fulord då han går förbi mig och matte.
Men vet ni, då MORRAR jag åt honom tebax. Då brukar
matte fnissa, tihi. Har minsann hört vad hon kallar honom
fast det passar sig inte att skriva.

Ja, detta var allt för nu. Jag är liiiiite orolig över vad Vaski kommer att säga om han upptäcker inlägget. Han är ju inte helt pantad på eftersök han heller. Faktiskt lika duktig som mig, fast det är lite jobbigt att erkänna. Men nu är han så gammal att han måste ta det lugnt, säger matte och husse, men ibland får han ändå följa med husse på spåräventyr och då blir jag så sur att jag kissar på golvet.
Matte säger att det kallas avundsjuka, det där jag drabbas av då.
Hon har då namn på allt....

Tallyhoo/The famous Lummi