På spåret...

Matte och jag har varit i lillskogen nära vårat hus och jag fick springa lös! Rätt som det var så var matte försvunnen. Nä, nu har hon gömt sig igen och tror att jag inte skall finna henne, tänkte jag. Ha, lätt som en plätt! Hon hade kånkat sig uppför en bergknalle där vi inte varit förut. Så, helt plötsligt, kände jag vittring på något fyrbent med vit rumpa. Jag började cirkla runt, runt med svansen i vädret. Då förstörde matte alltihop med att ropa på mig, jag försökte låtsas som jag inte hörde men det gick hon inte på. Hon ropade en gång till och då var det bäst att lyda. Så satte hon på mig kopplet och så var det roliga slut. Vi gick en bit till och då såg vi dom, för de var två, de stod och tittade på oss! Och vet ni, de var inte ett dugg rädda för oss fast vi var jättenära! Matte försökte ta en bild med babbelgrejen men den krånglade, tror jag, för matte sa hemskt fula ord. Precis som om det skulle hjälpa, fnys! Några kort blev det inte iallafall.

Och nu vet jag hur de ser ut, de där som husse och jag letar efter i skogen ibland. Hittills så har jag ju bara hittat ena skånken. Men nu ni, rådjursjävlar, kommer jag!

Skogsexpressen Vaski