Att göra mattes liv meningsfullt och spännande, enligt Lummi

Idag sa matte att jag gör varje dag spännande. Det var väl snällt sagt? Fast på vad sätt, vet jag inte.

I morse var det en sån där dag då både matte och husse inte går iväg sådär tidigt utan liksom tar det lugnt och drick svart blask länge. Nåja, husse drog ju iväg efter en stund men matte satt kvar och sörplade blask och plippade på "daaatorn" som hon mallar sig med att kalla den.

Husse hade gett oss voffs frukost innan han stack iväg och Vaski och Klinga gick och lade sig direkt efter. Tråkmånsar!

Men jag var sugen på lite bus och tänk vilken tur jag hade, nån sorts rulle låg precis så jag inte nådde den. Men vadå, inte nå? Såklart kan man om man vill.
 Jag nådde.

Den var ganska lättuggad, den där långa remsan. Det fanns nåt skit som höll ihop rullen, liksom nåt litet band med vassa tänder längst ut, skitäckliga, så jag spottade ut dem, eftersom de var helt ointressanta för mig.
Tyvärr kom matte på mig då jag tuggade som bäst, och tog rullen...eller fd rullen, ifrån mig. Attans!
Men så började hon oja sig lite, glodde ner i svalget på mig och kollade sen under soffan och mattorna, ja, hon betedde sig verkligen knäppt.
Så drog hon väg med plåtlådan, men kom tillbaks lika fort, Hon hade lite grejer med sig som jag fick smaka direkt. Långa, smala grejer, liksom trådiga. Smakade...inget. Men eftersom jag fick, så åt jag. Jag gillar att äta, förstår ni.
Efter det plippade hon lite på "daaaaatorn" och sen drog hon fram stora snabelmonstret som säger "OOOOIIIIIIIIIIIHHHHHH". Skitjobbigt, juh! Vi voffs försöker verkligen hålla oss undan samtidigt som vi övervakar henne, det känns som en ojämn kamp, faktiskt.
Men i alla fall, idag, så hojtade matte till då hon for med snabeln under soffan; -Åhhh, här är den ju, vilken tur!

Åsså plippade hon på daaaatorn igen. Jag fattade inget ja, men på nåt sätt så blev matte mild och fin till sättet efter detta.
Ni som känner mig vet väl att jag gillar mjukisar. Ja, så himla mycket att de ibland får skador av min (o)milda behandling. Matte, som inte bara är matte utan också mjukislagare har stooor vana på att greja till mina klena mjukisar.
Jag kommer ihåg mjukisarna Grodan Gunnar(vila i frid), Vargis(vila i frid) och Krocko(vila i frid)med viss saknad. Krocko hade jag jättelänge, vet jag. Det var min näst förstamatte som gav mig den, fast då fick jag bara ha den då jag gjorde nåt bra...och det var väl inte så ofta eftersom han var oskadd så länge...Ja, inte vet jag.
Min numatte, som först var min gammelmatte(hm, så knepigt det känns med alla olika mattar som jag har haft...som tur är har jag bara haft EN husse och det är...HUSSE) har ett helt rum fullt med grejer som hon kan fixa och dona med våra mjukisar. Ibland kommer hon ut därifrån med en attans mysig bädd till kissarna, som brukar passa mig perfekt. Att gosa med och tugga på.
Tror inte det är meningen, men vad gör man då man är gosasugen?

Då jag tänker efter så var det längesen jag busade med Pandis. Förra gången det hände så gick det liksom hål på Pandis och en massa vitt, mjukt, gosigt gick att dra ur hen.
Sen dess har jag inte sett Pandis.

Idag träffades vi igen! Åhhh, så glad jag blev! Matte gjorde Pandis frisk så nu är vi kompisar igen!

Åhhh, som jag längtade! Matte grejade med nosen på Pandis.

Pandis färdig, men med ett något harmynt utseende...

Åhhh, hej Pandis, har du saknat mig?

Jag kramade genast om Pandis på mitt sätt. Med tänderna. Hen gillade det, det är jag säker på.
För hen protesterade inte.

Ja, jag försöker verkligen att göra livet spännande för matte.
Och jag tror jag lyckas ganska bra.

/Lummi/