Om oss

Mitt foto
Utan Vaski, vår första lappis hade aldrig denna blogg sett dagens ljus. Han kom till oss som en något ouppfostrad 3-åring med starka åsikter och vad som är viktigt för en hund. Dessa åsikter stöddes inte av hans matte, dvs jag. I flocken fanns då redan katterna Skrållan och Toker, sen kom allt eftersom Syrran, Klinga, Lummi, Cissan, Glittra, Humle, Blixten, Dumle och sist men inte minst, Glimma, den kaxiga lappisvalpen med ett dödsföraktande skall. Allihop har då och då något på hjärtat, även de som gått vidare till Regnbågslandet. I Regnbågslandet finns numera Toker, Skrållan, Vaski, Cissan, Klinga, Lummi, och Humle.

lördag 15 december 2012

Mitt första år i huset

Tjena!

Nu har jag varit i husetbus i ett år. Mycket har hänt, framför allt med min kropp. Då, var jag ju en lite fjantig kattunge medan jag nu är...en STOR fjantig kattunge. Det säger i alla fall matte. Och ibland, vet ni, så säger matte och husse, då de tror att jag inte hör; men guuuud vilken mage hon har, vad skall vi göra, hon äter ju som en häst!! Och då jag leker i trappan så kluckar dom och kallar mig elefant! Vet inte vad det är men det är säkert nåt fint Själv tycker jag att jag är snygg, om än något tung i baken...Som idag till exempel, jag satsade att hoppa upp på bordet, men av nån anledning kom jag inte hela vägen upp utan blev hängandes i framtassarna, jag kämpade och kämpade, men gled saaaaakta ner på golvet med en duns. Skämsigt som bara den men jag tror inte nån såg, eller hörde. Men jag tröstade mig med Klingas matkulor som hon hade lämnat...Ja, tills matte hojtade åt mig vill säga.


Se så liten jag var, men ändå väldigt
snygg, om jag får säga det själv!
Men kolla på mig nu, vilken skönhet! 
Det satt gött i kistan!!!
Jag och Skrållan surtant myser med matte. 
                                                              
 Förstår inte varför Klinga inte äter upp sin mat, den är ju JÄTTEGOD! Vaskis mat har jag inte hunnit smaka på, han är lika snabb som jag att äta. Och passar jag mig inte så tar han min mat, den grisen. Men då han gör det så tar jag Skrållans mat, hur lätt som helst, jag bara puttar undan henne, om inte matte ser förstås! Då får hon rynkor i pannan och så hojtar hon. Ibland kommer det vatten nånstans ifrån och det är otäckt, men är man bara listig så märker inte matte nåt, ha, ha!
Ett stort intresse för mig är de svarta knapparna som jag plippar på just nu. Det dumma är att matte tydligen också gillar det för jag får verkligen anstränga mig för att få plippa. En dag plippade jag så det lät jättekul länge, länge, men så blev det svart i rutan. Matte fick rynkor i pannan....Så var det roliga slut i flera da´r.

Hm, nu skall vi se....hur fick man fram det där roliga ljudet?

Men nu är det som vanligt igen, även om matte har ögonen på mig och tjoar så snart jag bara snuddar vid knapparna. Just nu är hon nog på övervåningen för jag har fått skriva en lång stund men man vet aldrig, oooosch,honkommer............z...,äökökf¨dågpäfäkGÖLDMjgökipeuposefkms.,dfvcvshoöfiwep=RKweäFPÄK,gf.,mgnµdddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddijkkhöluäji¨'ikoöjfgjfvvhgh<<<<<<<<<<<<<<

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar