Första gången...

Matte och jag tog den vanliga kvällspromenaden igår, eller den var inte så vanlig, helt ovanlig faktiskt! Eftersom matte har ont i tassarna så fick jag springa lös i skogen. Det är kul! Då vi var på hemväg fick jag OCKSÅ vara lös och jag gick som en Gud bredvid mattes ben. Men så kom vi till smala vägen då vi nästan är hemma. Då möter vi Aslan och hans matte! Jag flög på honom! Matte ropade men jag hörde inte ett dugg(varför berättar jag det om jag inte hörde hm). Nu är det ju så att jag aldrig har fått lära mig hur man gör då man träffar andra vovvar, och då jag kom till matte och husse så har de inte vågat låta mig prova ifall jag skulle slita vovven i stycken. Nu fick matte se på mina färdigheter! Jag gapade extra mycket för att skrämma upp den andra men...han sket i mig! Så råkade jag snegla lite bakom honom och där sitter en katt och glor på oss! JAGA KATTEN, skrek hela kroppen..och då gjorde jag det! Så insåg jag att någon hojtade VASKI och då kom jag ihåg matte. Hon som kan bli så sur, oj, oj. Så jag skippade katten och sprang mot matte och då såg jag Aslan igen och så började jag om. Men så kändes det lite löjligt att stå där och gapa då han inte brydde sig. Nu kom jag ihåg vad det är man skall göra när man möts-man skall nosa varann i rumpan, det är artigt, så då gjorde vi det och sen var vi kompisar. Ja, nu överdrev jag lite, han gick bara och nosade, ville inte busa alls. Mattarna gick en promenad med oss och vi fick vara lösa och jag försökte få igång honom men...han bara nosade. Mattarna babblade med varann fast dom inte hade nosat varann i rumpan, det är konstigt tycker jag. Människor ÄR konstiga. Matte verkade iallafall inte sur på mig för att jag fått ett stollryck och då vi kom in så berättade hon för husse och han sa att jag var duktig! ÄR inte det konstigt!

Vaski/Odågan