Välkomstkommitten

Eftersom jag var den förste från husetbus som vandrande över Regnbågsbron så har jag tagit på mig uppgiften att välkomna mina jordeliga fyrbenta kompisar då de kommit vandrande över bron till deras nya himmelska hem.

Ordförande Toker

Ja, egentligen var jag ju inte först, det var ju min bror Blyger men då han behövde vandra vidare så fanns inte husetbus, därav hans frånvaro här i bloggen. Han tog dock emot mig som en god brorsa och visade mig tillrätta då jag som ensamkommande och vilsen dök upp vid porten till de gröna ängarna. Där stod han, min kolsvarte, stilige bror med svanstippen sakta vajande och sa; -Tjena brorsan! Roligt att se dig igen, kom med mig så skall jag visa dig ditt nya fantastiska hem och alla dina nya vänner! 

Sen har vi inte syns till så mycket, våra vägar möts ibland och då morsar vi och går sen vidare till vårt. Han var ju här långt före mig, först ut att behöva sova den eviga, jordliga vilan så han har ju fått bygga upp nya bekantskaper här uppe eftersom vi var de enda pälsklingarna hos husse och matte vid hans bortgång. Jag blev ju kvar i husetbus i många år och fick många nya vänner där. 

Såsom Skrållan som kom att bli min nästa kompis efter Blyger. Hon och jag kom att bli de allra bästa vänner. Gissa om jag blev glad då hon kom spatserandes över bron! Fast jag förstod samtidigt att vår matte och husse skulle sakna henne lika mycket såsom de saknat mig. 

Skrållan

Ja, det där är knepigt men jag har koll på jordelivet där nere, det liksom känns i kroppen då någon tänker på mig och mina vänner. I början tog jag mig en tur ned till jorden för att låta min själ liksom svepa över matte då hon var som mest ledsen, då var det som hon nästan kände min närvaro, vete tusan hur det funkade men det gjorde det. Ibland behöver man inte veta allt utan bara låta det vara som det är...

Så var vi två att möta upp vår första hundkompis Vaski då hans tid på jorden var över. Då kändes mattes sorg jättemycket! Vi tre tog beslutet att fara ner till jorden allihop för att försöka trösta matte med vår osynliga närhet. Det var en tuff uppgift, vi fick göra upprepade besök då hennes sorg var så stor och tung. 

Vaski

Så gick några år tills vi behövde möta en ny medlem från husetbus. 

Vår röda kattsyrra Cissan kom springande över bron, ja hon har alltid så bråttom till nya äventyr den tokfian! Efter att vi presenterat henne för alla pälsklingar som fd husetbusare föddes idén till denna välkomstkommitte. 

Cissan

Det var faktiskt Cissan som kom med förslaget. Hon är smart, den kissen, dock var det en gång hon inte var smart och det är anledningen till att hon kom hit...

Jag valdes enhälligt till ordförande eftersom jag var den förste husetbusaren även om Vaski var den som startade den här bloggen. Men vet ni, vi hann nästan inte skriva klart våra stadgar förrän det larmades om att Lummi och Klinga kom gåendes över bron! 

Lummi och Klinga

Där blev vi allt lite överrumplade men jag tror ändå att de gillade vårt mottagande, det första som kommitte. 

Då de landat lite så skall jag be dem skriva och berätta om sin resa hit men just nu har de nog fullt upp med att färdas ned till jorden för att ge tröst till vår matte som sänder ut stora sorgsslöjor titt som tätt. Faktiskt så märker jag just nu, en stor sorgdimma leta sig upp från det nya husetbus, det där som står mitt på en stor gräsmatta istället för bland en massa hus. 

Vi i välkomstkommitten är nu fler än pälsgänget nere i husetbus och vi hoppas att det dröjer innan nästa medlem dyker upp på bron för just nu har vi fullt upp med att fila på våra stadgar så vi är väl förberedda då det pinglar på ringklockan vi porten nästa gång. 

                                                            Långväga nospussar från:

Toker och Skrållan

Cissan

Vaski, Lummi och Klinga