Lummi har funderingar...

 Halloj, Lummi här! 

Jag har ett uppdrag i livet och det är att hålla kolla på 
alla mina vänner, tvåbentingar som fyrbentingar!Det
har jag löst medelst höga, klara skall då det behövts... 

Ibland får man inse att åldern tar ut sin rätt. Ja, det är tufft men nåt som inte går att göra nåt åt. Livet, liksom....Jag har under en tid misstänkt att det är dags för nån form av assistent eller annan vårdform för nu börjar det bli riktigt kämpigt faktiskt! Jag har ju varit en klippa hos tvåbentingarna och alla luspudlar sen många år men nu börjar det bli dretjobbigt. Min ljuva stämma har guidat dem på rätt väg i livets krumelurer men nu är den dörren stängd, verkar det som. Men jag har inte gett upp än...bara så ni vet. Jag är ju född till en kämpe!

Men...

Mina tvåbentingar har börjat mumla och bete sig knäppt. Värst är matte! Ja, det är helt tragiskt, faktiskt. Hon och jag som varit like peas and carrots...Nu mumlar hon hela tiden, juh! 

Sitter och tomglor, min matte, fast
jag älskar henne ändå...

Som då det är dags för mat, mummel, mummel, mummel...tur är att min egen kroppsklocka är inställd på frukost-lunch-middag-tandborstning, för hur skulle det annars bli? Men vid kvällskissen, då jag sover som skönast framför braskaminen, så har jag under en tid fått en oskön puff och ett mummel.. D*'a*g*s f*''''ör nat*******t kis*s Lu***m*m**i. Eller då jag tar en tur i vår stora hage och nosar i godan ro och helt plötsligt är alla borta och matte står med rynkad panna på altanen och mumlar! Som om det var MITT fel, liksom...

Men...

Som den väna lilla vita lappis jag ändå är så förlåter jag mina halvt senila tvåbentingar och lovar ta hand om dem så gott jag kan, för så önskar jag att de skulle göra för mig om nu JAG mot förmodan skulle bli döv och en aning senil. Fast det är ju inte aktuellt. 

Massa nospussar från mig, Lummi-vårdvovven!